Göteborgsposten – 19 juli 1865, sida 1

visade han sig vara en praktisk man med en beundransvärd energi; ty det gällde att i ordets hela bemärkelse rädda det åldriga templet undan den systematiska förstörelse, för hvilket det i tretio år varit utsatt. Redan dessförinnan hade mot Thomander bildat sig en väldig liga, som ifrigt arbetade på att forbittra hans lif. Man finner i denna liga ingen med utmärkt karakter, ingen i hvars sträfvande spåras en skymt af ädla bevekelsegrunder. Ingen kalomni var för stor 1 deras ögon, då den riktades mot honom. I främsta ledet ställde sig en man hvilken städse eftersträfvat och äfven vunnit en kolossal ryktbarhet i hela Norden för sin cyniska råhet, sin illvilja och hätskhet. Denne man kröp för Thomander då de sammanträffade, men utgjöt ötver honom hela sitt alltid öfverflödande etter — på behörigt afstånd. Till Thomanders stora förtjenst bör dock nämnas att han aldrig gjorde sig skyldig till någon förföljelse mot sina ovänner. Han nöjde sig med att mot dem rikta sina sarkastiska pilar, hvilka dock aldrig voro, såsom motståndarnes, doppade i gilt. Ännu kort före sin död, då den förr så väldige kämpegestalten låg aftärd på sjuklägret, skämtade han öfver sina motståndare och beklagade specielt den ofvan antydde bland dem, som snart skulle nödgas nöja sig med att endast gnaga på de köttlösa benen— . Det är en allmän sägen, flitigt af Thomanders ovänner utbredd, att han var snål. Ett faktum är dock att han i vanlig bemärkelse icke var hushållare, att han såvidt det på honom personligt berodde var hjelpsam, att han äfven ofta villigt tecknade på borgen under förbindelser, som han ganska riktigt fick infria, och derefter förstörde, att han i tysthet understödde ett stort antal behötvande ynglingar och att han höll ett gästfritt bus för resande, ehuru han högt älskade lugnet och njutningen af att på sin soffa ostörd få läsa eller skämta med en vän. Det är också mer än sannolikt, att om han alltid fått följa sitt hjertas ingitvelser, så skulle han utöfvat stor frikostighet. Ministern för det biskopliga huset representerade den återhållande principen, och säkert är att ingen monark var mindre enväldig än Thomander. Ett i hög grad intressant moment i Thomanders lif utgjorde hans inkallande i Svenska akademien. Den vittra areopagen, alltjemt troget inskränkande sig till det allvarsamma, hade redan åtskilliga gånger tillegnat sig sädana män som icke fördunklade de öfriga. Sig sjelt lemnad hade akademien troligen alIdrig inkallat Thomander. Men då Atterbom aflidit, lät konung Oscar veta sitt sasta beslut, att, om akademiens val föll på någon annan län Thomander, så blefve det icke af konunsgen sanktioneradt. Då först, men under en Änelig rysning, invaldes Thomander. De som läsa Thomanders tryckta inträdestal skola erkänna, att det är bland de yppersta som i akademien blifvit hållna. De som hade den lyckan att få höra det med den herrliga organen, den mästerliga deklamationen framsagda talet, skola vitsorda, att detta var ändå rikare på snille och humor, ty till Thomanders egendomligheter hörde, att han under uppläsningen at hvad han skrifvit, ostgjorde tillägg, som den rika idströmmen fram kallade, men som han ögonblicket derefte: glömde, för nya påströmmande id6er, och son således för alltid gingo förlorade för kon ceptet. Den vittra areopagen mottog honom mec isande köld. Icke ens han var den Orpheus som förmådde att sätta dessa stenar i rörelse Uvasser. hvilken fungerade såsom preses, er inrade i svarstalet, att akademien inkalla Thomander derföre att han var vårt lands förste då lefvande andlige talare — hans för -I tjenster såsom öfversättare af Nya Testamente och såsom den snillrike tolkaren af Shakspe are, Aristofanes, Byron, Prudentius och Vol taire omnämndes knappast — och han klan drades derjemte varligt, emedan han icke nog -l omständligt tecknat Sm föregångare. On HH wassers tal vutrade Thomander sedan skäm