Göteborgsposten – 19 juli 1865, sida 1

—— —L—— — — — sina föräldrar — det armod hvari han uppväxte och hvarmed han under hela sin första. studietid alltjemt kämpade. Men trots den sattigdom som länge tryckt honom, blef han dock en mångsidigt lärd man och den mest framstående ätven såsom sådan bland alla våra prelater pro tempore. Från den tid han började utöfva predikokallet och intill dess han sjelf, såsom han uttryckte sig, bler en gyllene korsdragaro llllväxte hans ryktbarhet såsom talare oafbrutet. Afundsjukan — säger ju skriften — bringade englarne på fall. Ett obestridligt saktum är, att den till hat orvergående atunden, i anledning at Thomanders stigande rykte — må man gerna säga det: i vissa fall som tygellöst snille — förskaffade honom motståndare och ovänner i legio, men alla tillhörde de den stora skaran ar tolk, som intet ögonblick förmår fatta, att snillena aldrig böra mätas med samma måttstock som vi andra dussinsmenniskor. Det är med snillena, som med de äkta perlorna — säger Bulwer — man känner ej med visshet antingen de äro en produkt at, eller en orsak till den sjukdom, hvaraf musslan lider. Thomanders verkliga vänner — deras antal var dock icke öfverflödigt stort —, de tå som kände, som rätt förstodo och förmädde att uppfatta hans snillrika skaplynne, skola upprikugt sakna honom och alltid med hänryckning erinra sig hans outtömliga rikedom på stora ider och humor. Ibland hans högkyrkliga embetsbröder fäderna med de välstärkta kragarner, skola ytterst få och ibland prelaterna troligen ingen känna och uttala någon saknad öfver hans bortgång, om ej officielt, och då med behörig reservation. Men han var också en Saul bland dessa profeter, och dertill hufvudet högre än de. Såsom predikant och akademisk lärare saknade han sin like. I den senare egenskapen spridde han glans ötver Lunds universitet. Den teologiska fakulteten har aldrig stått högre i anseende än då han tillhörde den. Såsom riksdagsman var han nästan uteslutande humorist. Han angreps alltid at en okuflig skrattlust då han uppträdde bland dessa ädla skuggor och vördade fäder, som så förnumstigt silade mygg och sväljde kameler, dessa -teckenförbidande neutrer, som se med ett öga i sender, ängsligt spörjande hvarandra om tiden bör gå fram eller bakfram. Och när han stödd på sin guldkrycka fick ordet och började tala med full föresats att vara allvarsam, så tog snart det humoristiska elementet ändå öfverhand, och de högärevördiga prelaterna, som alls icke kunde försona sig med hans flödande qvickhet, grepos at den djupaste harm ötver allt det, som beredde de ötriga åhörarne högtider af beundran och fröjd. Men det var naturligt att han i längden icke kunde uthärda med alla djupsinniga ötverläggningar om skjutslega, gärdesgårdar och bränvin, och då han underdån. ödmjukast supplicerade: käre Hans Majestät! släpp mig väl härifrån — så mötte det inga svårigheter, och när han atreste från riksdagen så sade prelaterna gladeligt: ändtligen i Thomanders största missöde var utan tvifvel det att han blef — biskop. Såsom sådan befann han sig alltid på ett rörligt klot och lörmåude aldrig att rätt bibehålla balansen. Likasom jätten Antheus förblef oöfvervunnen så länge han med foten vidrörde sin moder, sjorden, så förlorade ätven Thomander sin styrka när prelaturen — hans Herkules — lyfte honom i höjden. Nekas kan dock icke, att han inom sitt stift verkade mycket godt, att han åstadkom högre andlig lyftning bland prester skapet, och att han skulle uträttat vida mera om han haft bättre biträde af sina kolleger : domkapitlet. ; Sina lyckligaste dagar upplefde Thoman.-Ider innan han blef biskop, ehuru han ätver som sådan skördade stora triumfer. Hans si rIsta verk inom det rent praktiska området, föge tsuppskattadt ännu, bestod i brytningen af dej 1 e vandaliska sätt, hvarpå Lunds domkyrka un der en lång följd af år restaurerats. Iläåt