Göteborgsposten – 18 juli 1865, sida 1

—U— p — sallning att röka skeppet. Alla passagerarne hade begifvit sig på fördäcket. Rökningsoperationen var nära fullbordad, då omkr. kl. 3 le. m. den sista beckkitteln råkade i brand, hvarigenom timmermannen och den honom hjelpande matrosen fingo brännskador. Sjellva skeppet kom genast i brand. Mellandäcket var naturligtvis tillfölje af rökningen uppfyldt med rök; becket rann öfver en utvandrares bädd och satte eld på densamma, elden spred sig genast till alla sängarne, och de båda karlarne kunde ingenting företaga sig för att släcka den. Innan de kommo upp på däck slogo redan ofantliga eldpelare upp ur skeppsluckorna, hunno till storseglet, stego med blixtens hastighet uppför stormasten och i ett nu stodo alla segel (de voro alla tillsatta), trots besättningens ansträngningar, i lågor. Kaptenen befallde genast att tillsluta öppningarne till skeppet, att sätta de fyra båtarne i sjön och rädda så många passagerare, som på något sätt var möjligt. Man bildade derefter en kedja för att skaffa vatten och pumparne sattes i gång. Hittills hade ordningen blifvit upprätthållen. Elden gjorde likväl ofvan och nedan så hastiga framsteg, att kaptenen befallde att genast hala ned båtarne. Detta framkallade en panisk förskräckelse, och passagerarne kastade sig ifarkosterna, hvilket var omöjligt att hindra. Knappt var en af båtarne i vattnet, förrän den kantrade, och de utvandrare, hvilka icke kunde simma, drunknade. Det lyckades matroserna, fyra till antalet, att med mycken möda åter vända om båten och göra den flott. De räddade också flera utvandrare, men då baten åter kom nara skeppet, sprungo andra i densamma och den kantrade på nytt. Den gjordes för andra gången flott, och matroserna upptogo nu så många passagerare som lät sig göra. Kaptenen sjelt hjelpte till att nedhala akterbåten, och andre styrmannen, den ende sjöman som steg i densamma, var lycklig nog att rädda flera passagerare, deribland 7 qvinnor och 3 barn af hvilka ett var yngre än tre månader. De båda andra båtarne sattes med stor möda i vattnet; storbåten förde icke mindre än 35 passagerare och 6 matroser, af hvilka fyra sedermera begåfvo sig i en annan icke så ölverlastad båt. Storbåten lemnade det brinnande skeppet, och sågs sedermera icke till. Det lyckades den sista båten, med lika många passagerare och matroser, att göra sig lös från dem som kastat sig och summo omkring i vattnet. Det var ett verkligt underverk, att den ej kantrade. Då nu kaptenen säg att han ej kunde göra mera för skeppet, uppmanade han dem af besättningen som ännu funnos ombord att i vattnet kasta alla bräder och dylikt, hvilket allt sammanbands för att bilda ett slags flotte. Denna var knappt färdig förrän de olyckliga passagerare, hvilka ännu befunno sig ombord, förlorade all sinnesnärvaro och störtade sig i vattnet, följde af flera matroser. Andra sprungo omkring på däcket, slogo sönder allt hvad de råkade öfver och störtade sig derefter i vattnet. Förvirringen var öfvermåttan stor. Larmet var så högljudt att ingen förstod kaptenens befallningar. Detta skedde ungefär en half timma efter eldens utbrott. I detta ögonblick bade det lyckats 130 a 150 utvandrare att klänga sig fast vid skeppets yttersida. Men flera befunno sig ännu i vattnet, då plötsligt master! med rår 0. s. v. allt i lågor nedstörtade och follo på emigranterna, al hvilka många dödades och andra kastades i vattnet. Klagoropen af dem som drunknade eller sårades voro hjertslitande, scenen öfver all beskrifning fasansfull. De olyckliga som ännu befunno sig ombord omgåfvo under ångest kaptenen och matroserna, ängde sig fast vid dem och bönföllo att de måtte rädda dem, men intet kunde göras. En stund derefter, då elden i mellandäcket, däcket och mastverket bränut ut, uppstod ny panisk skräck, och de olycklige, hvilkas enda räddning bestod i möjligheten att uppnå flotten, slogo sig tillsammans för att söka uppnå den; men, de skulle ej undgå sitt öde, ty stormasten störtade några minuter senare ned öfver dem och krossade flera. Förste styrmannen och några af besättningen kastade sig i vattnet. Då de voro goda simmare, så hunno de till en båt, hvarest de blefvo Efter dessa förfärliga tilldragelser skulle en ännu rysligare ega rum. Tvenne timmar efter ellens utbrott, brast en del af däcket, och ett stort anal utvandrare störtade hufvudstupa ned i skeppets rinnande inre. Det var förfärligt att betrakta de ur keppet uppstigande lågorna. Hettan var qväfvandeNågra passagerare sprungo tillika med tre matroser i attnet. Trenne drunknade genast. Tågen som höllo lotten fast vid skeppet uppbrunno, hvadan densamma örjade drifva bort. Flera hade hängt sig fast vid otten och andra voro uppe på densamma. Kaptenen om nu omöjligen kunde göra något för de passageare, hvilka ännu befunno sig på skeppet, och ej länge kunde hålla ut, sprang nu älvenledes i hafvet, i et han samm efter tvenne båtar, som redan befunno ig på långt afstånd. Tvenne matroser följde honom, edan de simmat trefjerdedels timma, observerades de ndtligen af utvandrarne, hvilka med fara att sjelfva antra styrde fram och upptog dem. Kaptenen öfirtog nu befälet öfver de båda båtarne och for åter IIbaka till det brinnande fartyget, för att se om man kunde bygga en flotte, för att rädda dem som ännu ängde fast vid skeppet. Men ingenting kunde uträt