Göteborgsposten – 17 juli 1865, sida 1

Här utgjöt m:me några tårar, hvilka alltid voro till hands då de behöfdes, och med handen tryckt mot sitt öra yttrade hon mycket svagt: — Vara så god säga er väninna huru jag se ut, huru jag lida, och lemna mig, Maud, ty jag önska ligga ned liten stund; plågorna ej tillåta mig lång hvila. Efter några tröstande ord som jag ej gerna kunde underlåta att uttala, churu de som jag tror förrådde min misstanka att hon gjorde mer affir af sitt lidande än nödigt var, återvände jag till samtalsrummet. Kapten Oakley hur varit har, min älskade, men förmodande som jag tror, att ni hade lemnat oss för aftonen har han gått till biljardrummet, sade lady Knollys då jag inträdde. Detta gaf förklaring till det buller och skramlande med bollar som jag hört då jag gick förbi dörren. — Jag har talt med Maud om huru afskyvärdt hon är klädd. — Mycket klokt af er, Monica! sade min far. — Ja och det är verkligen klart som dagen att ni bör gifta er, Austin; ni behöfver någon som kan föra denna flicka ut i verlden och se efter henne, ty hvem kan väl nu göra det? Hon är riktigt slamsig, ser ni icke det? Och det är verkligen skada, ty hon är en mycket vacker flicka, och ett skickligt fruntimmer skulle göra henne alldeles förtjusande. Min far upptog kusin Monicas utfall med det mest förvånande goda lynne. Hon hade alltid, förmodar jag, varit en privilegierad person, och min far, som alla fruk