Göteborgsposten – 17 juli 1865, sida 1

— ä CW42Wk————— ralen och undertrycka de sinliga begären och lidelserna under det sedliga medvetandet eller samvetet. Det skulle af denna sista anledning vara i hög måtto osundt, om staten allt fort farande skulle oaktadt en bättre tidsanda vilja så godt som frammana ett brott, genom att uppväcka en kamp mellan fruktan för Guds straff och lockelsen i något begärs, någon lidelses tilliredsställande, i hvilken lockelsen ofta afgår med segren och sålunda brottet konstitueras. I öfrigt är det väl en synnerligt framstående egenskap hos vår tid och den rörelse som genomgår densamma för klarandet af Gudsbegreppet, att åtminstone den bildade menniskan fordrar, det man må betrakta hennes ställning till Gud som ett heligt rum, hvilket icke får kränkas. Öfver denna hennes ställning kan ingen annan än Gud sjelf döma, och Honom vill man ju i edgången så att säga sjelf göra till part. Det är derföre en handling af råhet, då staten vill såra den individuela känslan i detta fall och blanda sitt verlsliga element uti hvad som bör vara uteslutande andligt. Edgången är en lemning från en tid, hvilken, för att uppfylla sitt värf i framåtskridandets och civilisationens tjenst, ansåg sig behöfva törena kyrka och stat. Denna förening orsakade den nu mera så ogiltiga blandningen af verldsligt och andligt; den gjorde af kyrkan en stat i staten och af hennes tjenare statsembetsmän. Det är våra dagar förbehållet att krossa för alltid denna medeltidslemning i Europa, att ställa hvart på sin plats, kyrkan på sitt rum och staten på sitt. Det är den rena tendensen i vår kultur, att den vill flytta Gudskärleken in i menniskans hjerta, oberoende af yttre församlingsband och multnande former, tör att göra detta så rent, så genomträngdt af Gudsbegreppet, att fruktan skall vara menniskan främmande och hennes religion skall vara ett lif i anda och sanning så, att hon i sin yttre beröring med verlden aldrig skall svigta i sin tillit och kärlek till Honom, som är kärleken, och dermed äfven för visso icke åberopa till vittne Honom, som äfven utan detta åberopande har vetskap och del af allt. Det är långt till målet, det är sannt, men att det är tendensen i tidens andliga rörelse, det är lika visst — och vi betrakta det derföre som ett tidspåbud för staten att upphäfva detta myckna begående af den officiela eden, som nu ingår i värt lands lagstiftning. Frågan om en revision af de gällande föreskritterna angående eder och deras användande har länge varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet, och senast befallte K. M:t år 1863 justitiekanslern att häröfver afgifva utlåtande. Detta är nu atgifvet och meddelas i utdrag at Aftonbladet. Det är ett synnerligen anmärkningsvärdt aktstycke, vittnande om en human anda och en rättvis uppskattning af tidsandans väsende och behot. Förf. kommer deri till den at allmänna tänkesättet redan länge gjorda slutsats, att edgången bör så mycket som möjligt inskränkas, motiverande densamma bl. a. dermed : Länge har man i Sverige, liksom i England med flera andra länder låtit ynglingar, då de blifva studenter, edligen förpligta sig noggrannt iakttaga åtskilliga sekelgamla, småaktiga, akademiska föreskrifter, hvilka, alldeles stridande mot senare tiders seder och behof, i de flesta delar alldeles upphört att tilllämpas. Både de lärare — ofta teologie eller juris professorer och doktorer — hvilka affordrade eden och de, som aflade densamma, visste att den icke kunde hållas, och att man bröt studenteden med full strafflöshet samt utan att sådant hvarken af förmän eller kamrater ogillades. När man sålunda äfven i länder, der sedlighet och bildning kanske stått högst vid de främsta uppfostringsanstalterna, genast lärde de ynglingar, som sedermera skulle bekläda statens vigtigaste embeten och som borde blifva mönster och föredömen, att betrakta de heligaste försäkringar såsom toma formaliteter och le åt löltesbrott, så må man icke förundra AAA —