Göteborgsposten – 17 juli 1865, sida 1

——————————— sig öfver det sätt, på hvilket så uppsostrade medborgare, lagskipare och lagstiftare, fortfarande brukat och betraktat edgång, då edsförbindelsen icke upprätthölls af lagen eller allmänna tänkesättet. Nästa ed, som särskildt eller tillika med studented affordrades, innefattade vanligen förpligtelse till trohet mot den för tillfället styrande och den för tillfället gällande styrelseform. Härtill anmärkes, att oaktadt eden om, att med lif och blod försvara det konurgsliga väldet och upprätthålla den stadgade successionsordningenlikväl knappast någon arm lyftes till försvar för Gustaf IV eller hans ätt. Till och med 1859 aflade våra bevillningstaxeringsoch pröfningskomitåer ed på att tillämpa föreskrifterna i bevillningsstadgan; men då dessa föreskrifter ej ötverensstämde med allmänna tänkesättet och ansågos orimliga, skedde taxeringarne nästan utan undantag i uppenbar strid med bevillningsstadgans föreskrifter, så att då, enligt regel i hvarje af rikets cirka 1,200 pastorater, om de ej förenade sig med annat, skulle, jemte en prestman, finnas minst åtta andra ledamöter i taxeringskomiten, omkring 1,000 prestmän oeh 8,00 af landets mest ansedda lekmän sannolikt den tiden gjorde sig skyldiga dertill att uppenbarligen, om icke uppsåtligen öfverträda edligen åtagna förbindelser, endast i asscende å bevillningstaxeringen. Sedan åter från och med 1862 taxeringarne till bevillning skett efter grunder, dem allmänna tänkesättet synes godkänna, hafva taxeringarne, såvidt mig bekant är, i allmänhet noggrannt och samvetsenligt verkställts, utan att någon ed affordrats taxeringsmännen. De särskilda embetsoch tjenstemänsederna anses ej ega något inflytande på det sätt, på hvilket tjensterna och embetena utöfvas. Lagen ooh hederskänslan äro härvid tillräckliga garantier. Som bevis härpå åberopas, att i K. M:ts kansli ej förekomma några embetseder, och likväl sköta deras tjenstemän noggrannt sina åligganden. Domar-eden i Sverige har länge innehållit förpligtelse för domaren att icke taga mutor eller gåfvor, hvilket dock ännu vid slutet af förra och början af detta århundrade ofta skett. Det är ej ändring i domare-eden, som kommit detta nesliga förhållande att upphöra, utan den offentliga kontrollen, särdeles genom tryckfriheten. I hänsyn till vittnes-eden förtjenar anmärkas, att enl. erfarenheten vittnen ofta dölja en anklagads af dem känd brottslighet, då de anse lagen orättvis eller ålägga grymma och för hårda straff, eller med straff hota i deras tanka oskyldiga handlingar. Justitiekanslern uppträder till sist äfven mot prest-ederna, deras beskaffenhet och inflytande till upprätthållande af skrymteri samt undertryckande af sanningen och den fria forskningen. Are ÅA —