Göteborgsposten – 13 juli 1865, sida 1

sen bland grafvarne, der jag om jag ställt mig upp skulle kunnat se henne med en artists allt uteslutande uppmärksamhet betrakta ruinen. Om en liten stund hörde jag ljudet af fotsteg på gångstigen, och gentlemannen i den gröna rocken framträdde, svängande med käppen och betraktande mig med en förolämpande förtrolighet under det han långsamt gick förbi mig. 2 Jag var glad när han tog af inpå en litan hålväg tätt bredvid och försvann. Jag stod upp med ens och blef lugnad vid åsynen af m:me, som ej många steg derifrån stod och betraktade ruinen och syntes åter vara vid sina sinnen igen. Solens sista strålar färgade nu kullarnes toppar och jag längtade efter att få börja hemvägen. Jag tvekade om jag borde kalla på m:me eller ej, emedan denna dam hade en afgjord oppositionsanda inom sig, och att uppenbara en obetydlig önskan af hvad slag som helst var i allmänhet detsamma som att förekomma dess uppfyllande, såvidt detta låg inom gränsen af hennes makt. I detta ögonblick vände gentlemannen i gröna rocken tillbaka och nalkades mig samt yttrade i framfusig ton: — Jag tappade en handske härintill. Kanske ni har sett den? — Nej, sir, sade jag, dragande mig något tillbaka som jag tror med ett både förskräckt och förolämpadt utseende. — Jag tror att jag måste ha släppt den straxt intill er fot, miss. — Nej, sir, upprepade jag.