Göteborgsposten – 13 juli 1865, sida 1

e hade 307 tons dragtighet och 13 mans besättning, d aptenen inberaknad, samt gick med kol från New-h astle on Tyne till Godahoppsudden; RR. Robinson-t ade 1,457 tons drägtighet, 25 mans besättning ochAs ick med guano från Callao till Cork. Ungefär en mma före sammanstötningen hade de båda skeppen ! aft hvarandra i sigte. Skåne gick, enligt uppgifterna f dess besättning, för fulla segel med dikt anhaladeabords halsar, styrande SSV. och observerande R. xobinson ungesär ett streck i lovart på omkring sex niles afständ. R. Robinson åter styrde, enligt dess ;esättnings vittnesmål, mot NO. N. med dikt anhaade styrbords halsar och förmärs-läsegel tillsatt på tyrbords sida. Det observerade Skåne på omkring ju eller åtta miles afstånd, ett streck i lä. Hvartdea skeppet gick med en ungefärlig hastighet af fem knop. Vinden var en lindrig bris från SO., enligt Skånes, men från 080. enligt R. Robinsons vittnesmål. Skånes besättning uppgifver, att kaptenen med sin uppmärksamhet följde R. Robinson, hvilken nalkades honom och allt mer och mer korsade hans kurs, tills han såg honom i riktningen af sin styrbords kranbalk, mer än två streck på styrbords bog; att R. Robinson, då skeppen kommo hvarandra närmare, hade mer än tillräckligt rum att passera Skåne på dess styrbords sida utan någon förändring i sin egen kurs, men att rodret på det förstnämnda skeppet plötsligt lades babord, hvarefter R. Robinson med rodret alltjemt babord hastigt kom mot Skånes styrbords sida, och att kaptenen på detta senare, finnande att en sammanstötning vore oundviklig, då skeppet nalkades lade sitt eget roder styrbord i hopp att göra stöten lindrigare; men innan Skåne derigenom bringats mer än ett streck ur sin kurs, träffades det, såsom nämndt blifvit, af R. Robinson på styrbords sida, akter om fockrostet, krossades ned till vattenlinien, förfylldes och gick till botten. Det amerikanska skeppets besättning åter förklarade att det icke korsade Skånes kurs, utan att detta nalkades R. Robinson ett eller halfannat streck på dettas babords bog, tills det hunnit på tvenne kabellangders asstand, då det (Skåne) plötsligt lovade och synbarligen försökte passera förbi bogen på R. Robinson, som ej på något sätt ändrat sin kurs; och att kaptenen på detta senare, seende att en sammanstötning var oundviklig, nu befallde att lägga rodret dikt babord samt att låta halsar och skot gå, men att tvenne minuter sedan denna befallning blifvit gifven, sammanstötningen egde rum. Det bör anmärkas, att de båda skeppen, hvart och ett på sin sida, anklagar det andra för den första oriktiga manövern, så att Skåne beskyllar R. Robinson för det misstaget att lägga sitt roder babord, då det befann sig framför dess styrbords kranbalk, hvaremot det senare tillräknar barkskeppet som fel att det lovade upp och försökte passera dess bog. Innan man undersöker dessa och öfriga detaljer, i hvilka de båda parternas uppgifter äro motsägande, torde det vara bäst att anmärka experternas utlåtande, framstäldt af R. Robinson, och genom hvilket man afsett att med ens afskära rättegången för Skåne. Först likväl ett ord i afseende på denna klass af vittnen. Medgifvande att de åsigter, som hysas at i navigationsvetenskapen hemmastadda män i frågor som röra sjömansyrket, eller af vetenskapsmän rörande vetenskapliga frågor i allmänhet, då en tydlig framställning af alla fakta blifvit för dem gjord, — äro giltiga bevis inför amiralitetsdomstolen, likasom alla andra domstolar, så är likväl denna domstol, biträdd som den är af i navigationen kunniga bisittare, hvilkas åsigter i dylika frågor särskildt bör för densamma vara en ledning, skyldig att anmärka, det framdragandet af experternas vittnesbörd var onödigt. Emellertid ville denna domstol, så att säga under protest, egna detsamma uppmärksumheten af vederbörlig undersökning. Den fråga, som för R. Robinson blifvit ställd till experterna, var den, om skeppet, med rodret babord och då det befann sig tre eller fyra streck på Skånes styrbords bog samt på ett afstånd af två kabellängder från detsamma, kunde ha sammanstött med detta på dess styrbords sida akter om dess fockrost. Experternas asigt var att under sådana omständigheter kunde sammanstötningen ej egt rum, men att om afständet blott varit omkring en half kabellängd hade den varit mycket möjlig. Domstolen åter, som halt tillfälle att se R. Robinsons loggbok, finner deremot, att enligt den anteckning som i loggboken blifvit gjord — och naturligtvis gjord pa färsk gerning afståndet emellan de båda fartygen just i det ifrägavarande ögonblicket icke var två kabellängder — det uppställda vilkoret — utan blott två skeppslångder, eller med andra ord en half kabellangd. Som nu detta afständ, uppgifvet i anteckningen, är det, enligt domstolens säsigt, mest antagliga, och då käranden bland de skäl, som tala för honom ej nämner det ringaste om denna sak, så måste experternas äsigt, att sammanstötningen, sådan den för öfrigt beskrifves, var fullkomligt möjlig inom en half kabellängds afstånd, antagas af domstolen såsom kraftigt biträdande de skäl som framdragits för barkskeppet. Sedan denna sak blifvit afgjord i sin helhet, såsom möjlig icke blott i reorien, utan äfven såsom den verkligen tilldragit sig, kan man nu undersöka sädane detaljer som synas hvarandra motsägande. Det första är att både det ena och andra skeppet uppgifver sig sjelft ha legat bidivind och att det andra gått fritt. De i navigationen hemmastadda gentlemen, som biträda domstolen, lemna intet tvifvel öfrigt derom, att ett skepp, som för ett läsegel och ligger sju streck från vinden, går fritt; ; och genom medgifvande af kaptenen på R. Robinson soch samtliga vittnenas intyg, förde detta skepp ett sadant segel och låg så många streck från vinden, Hvad Skåne beträffar lemna dess kaptens och besättnings oemotsagda vittnesmål intet tvifvel öfrigt, at 1 1 J få f ;