Göteborgsposten – 13 juli 1865, sida 1

et låg mycket nåra vinden. Denna slutsats kan ej eller försvagas af besättningens på R. Robinson inyg. att vinden var två streck mera ostlig än barkkeppet uppgifvit — att den var 0. S.O. och ej S. O. — ty domstolen kan ej annat än erinra om att R. xobinsons kompass, från hvilken dess kapten tog indens riktning, sted på mindre än fyrtiotre tums aftånd från brödkistan, hvilken var klädd med jern, ch att detta instrument derföre utan tvifvel var unler inflytande af jernet. Det är sannt att det vittdades att detta inflytande ej kunde sträcka sig öfver jugo tum eller blott hälften af nyssnämnde afstånd; nen domstolens nautiska bisittare anse äfven det länsre asständet såsom ett för kompassen farligt grannap till jern, hvilket utan tvifvel måste inverka på tta instrument, som är af större vigt än allt annat ör sjömannen. Tredje punkten i tvisten är det läge de båda skeppen omedelbart före sammanstötningen hade till hvarandra. R. Robinson påstår att Skåne då låg ett streck på dess babords bog, och detta senare att Robinson hade passerat förbi och låg framför dess styrbords kranbalk. Utkikerna på båda skeppen äro emellertid de bästa vittnena i detta afseende. Följaktligen är kaptenen på Skåne väl berättigad att bli hörd, enär han beständigt hållit vakt från kl. 47, då han kallades upp på däck, sedan R. Robinson blifvit synligt, till 347, då sammanstotningen egde rum. Under denna tid fortfor han utan afbrott att observera skeppet. Han beskrifver huru det syntes rakt för-ut — än på ena bogen — är på den andra — mer och mer vikande af mot hans lä-bog tills han såg den i riktningen af styrbords kranbalkar. Om man nu erinrar sig att Robinson låg lägre och enl, sitt eget medgifvande sju streck från vinden, är det högst antagligt att det fallit af ännu två eller tre streck och på detta sätt kommit emot styrbords kranbalk på Skåne. För att bevisa motsatsen till detta högst antagliga förmodande, borde utkiken på R. Robinson kunna visa sig ha varit lika uppmärksam och vaksam som utkiken på Skåne. Hvad är nu besättningens egen uppgift i denna vitalfråga? Deras utkik kallades, bort från fördäck och sändes akterut på halfdäck en half timma före sammanstötningen och omedelbarligen efter det han underrättat om att ett segel var synligt. Ingen sattes att ersätta honom. Hela vakten befann sig på läsidan om skeppet, några på halfdäck — kaptenen var tillochmed på läsidan å halfdäck. Styrmannen, hvars vakt det var, befann sig vid tillfället ensam i lovart. Han var upptagen af sitt morgonarbete, att brassa seglen efter vinden, och var ännu sysselsatt dermed, säger han, då han märkte barkskeppet lova vid det han såg under förseglen, och derefter rapporterade detta till kaptenen. Naväl i detta ögonblick och då dess för kom upp, måste R. Robinson ha varit på styrbords sida om barkskeppet, ty två minuter senare törnade det förra akter om det senares fockrost. Men kan man i detta ögonblick, eller under den föregående halftimman säga att der fanns nagon, ännu mindre någon beständig, utkik ombord på R. Robinson ? Och då detta är förhållandet, huru kan man möjligen tro annat än det högst antagliga, att under denna mellantid skeppet omärkligt fallit två eller tre streck och på detta sätt kom att observeras öfver Skånes kranbalk? I detta ögonblick voro fartygen blott två skeppslängder från hvarandra; det var då som R. Robinson lade rodret babord, och det var omedelbarligen derefter som Skåne, för att undvika R. Robinson, hvilket styrde mot dess styrbordssida, för att lindra stöten, lovade och öfverseglades. Domstolen styrkes ännu mer i dessa åsigter genom den öfvertygelse som dess bisittare efter mycken öfverläggning bildat sig, att nemligen berättelsen om denna sammanstötning, sådan den framställts af kaptenen och besättningen på R. Robinson, är helt enkelt omöjlig, och instämmande i denna åsigt är domstolen ännu mera förvissad om det riktiga i att göra sina slutsatser snarare på grund af de vitenesmal som aflagts till förmån för barkskeppet, än på dem som aflagts för R. Robinson. Under rättegangens lopp har man mycket framhållit den omständigheten, att barkskeppets namnbräda blifvit sästad på styrbords sida och att detta framkallade en stark misstanke om att kaptenen på förhand beslutat att gå öfver på R. Robinssons lovartssida samt sålunda tvinga detta fartyg att lova; men det kan sva: ras, att kaptenen hade placerat den på nämnde ställe kort efter det han fått syn på R. Robinson och at han, som sjöman, hade stort skäl att tro det R. Robinson, varande fri, skulle gå i lä om hans skepp hvilket gick nära vinden; dessutom har kaptenen på barkskeppet förklarat, att eburu han gerna ville tal: med R. Robinson, enär han varit ute i 59 dagar ocl endast mött några få tartyg, så ville han likväl re. ändra sin kurs för att komma i tillfälle dertill. Dess utom kan en likadan föresats — att gå i lovart om bark. skeppet — antagas hos R. Robinson till följe af de faktum att kaptenen satt i lä å R. Robinsons half däck med roparen färnig att tilltala Skåne. Domsto. len vill dock ej rätta sig efter dylika antaganden, di den redan har andra talande fakta till sin ledning Domstolen dömde på grund häraf i alla afseen den till förmån för svenska barkskeppet Skåne oci ådömde R. Robinson att betala råttegängsomkostnaderna.