Göteborgsposten – 12 juli 1865, sida 2

berättas redan från Paris, att franska regeringen till en början vill minska sin här med 20 å 30,000 man. Det synbara groll, som råder mellan Amerika och England, och den lidelsefulla politik det förra landet idkar mot det senare, kunna ftven vara egnade för Frankrike att åvägabringa en allians med England, af hvilken det kan begagna sig för ordnande af folkens angelägenheter efter sitt och deras sinne, hvaremot England hittills rest största hindret. Nämnda groll är så öppet och gifver sig luft i så småaktiga och stickande kränkningar, att vredens lidelser lätt kunna börja att ställa politiken efter sitt åskådningssätt. Förenta Staterna fasthålla vid alla de närgående fordringar, som de ställt till England, deribland tillochmed fordringen om utlemnande af de officerare och matroser. som efter sydkaparen Ålabamas undergång räddades af den engelska lustyachten Deerhound. A andra sidan tillbakavisar kabinettet i Washington hvarje fordran, som England framställer, och till ytterligare bevis härpå anföres bl. aldetta exempel: Engelska skeppet Saxon, som låg på redden vid Cap, misstänktes af unionens skepp Vanderbilt för att vilja lemna kol åt sydkryssaren Tuscalosa, och kapt. på Vanderbilt befallte i anledning deraf en af sina löjtnanter att undersöka Saxon. Förste styrmannen på detta fartyg, mr Grey, prote sterade mot visitationen, emedan Saxon låg i engelsk hamn, och på grund häraf sköt den amerikanske löjtnanten ned honom med ett pistolskott. Lord Russell fordrade på grund häraf ersättning åt Greys enka, men Seward gaf honom blott ett hånfullt svar. England har vikit tillbaka steg för steg och har nu uppnått en punkt, der det måste bli stående och slå ifrån sig, om man håller den knutna näfven inför ansigtet på det. Den engelska aristokratien, som förut törvånat verlden genom sin kraft och utbållighet, är säkerligen icke heller ängslig för ett krig, aldra minst nu då den amerikanska anda, som den hatar och afskyr, ånyo hotar att intränga i Englands statslit; men det finnes tvenne omständigheter, som isynnerhet bidragit till att Englands ledande statsmän både under förvecklingarne med Amerika samt i den polska och dansk-tyska frågan ådagalagt ett så i ögonen fallande saktmod, eller trolöshet. Englands mäktiga medelklass önskar fred och den skall icke söredraga en regering, som invecklar landet i något annat krig än ett försvarskrig. Likasom kejsar Napoleon af en yttre nödvändighet måst, för att undvika en europeisk koalition mot Frankrike, iakttaga en så försigtig politik, att helt säkert ingen annan herrskare än han kunde ha föreskritvit fransmännen den, så har en inre nödvändighet lagt band på den engelska arristokratiens önskan att häfda Englands gamla anseende i verlden, om det ock skulle ske genom ett krig. Men dertill kommer dock jemväl för Englands del ett yttre skäl. Engelska aristokratien hyser fruktan för Frankrike, den befarar, att ett krig skall gifva Napoleon III tillfälle att fullständigt upptylla de förhoppningar, som han väckt hos fransmännen, och det har derföre, om än alliansen med Frankrike upprätthållits, ständigt arbetat på att sörebygga ett stort krig i Europa. Men i ett amerikanskt krig skola Englands intressen till den grad stå på spel, att det måste fästa behörigt afseende vid Frankrikes. Det är häri de amerikanska förhållandenas stora betydelse för Europa ligger. Efter allt hvad man upplefvat, kan ej någon europeisk fråga uppvisas, för hvars skull det engelska folket skall föra krig i förening med Frankrike, under det ställningen till Förenta Staterna icke allenast gör en sådan väpnad allians möjlig, utan äfven önsklig för England, och då skall kejsar Napoleon vara i stånd att återupprätta sitt program: En ny territorial ordning i Europa, hvilken betryggar Frankrikes intressen och försäkrar om en varaktig fred, genom att tillfredsställa folkens nationalkänsla och häfda deras rätt till att lefva sitt eget lif. Huruvida det skall komma till ett dylikt krig, beror närmast på Förenta Staterna, ty England önskar icke krig, och draga de sig tillbaka, kan freden lätt upprätthållas. Regeringen i Washington har emellertid icke gifvit tecken till återtåg, utan fortfar tvärtom i: med sina utmaningar och förnärmanden. Ått detta redan befrämjat närmandet mellan Frankrike och England, är nu ett faktum. Detta I bevisas af de flottdemonstrationer, som snart skola ega rum och vid hvilka utan tvifvel! yttranden skola sällas, som aflägsna hvarje: tvifvel om, att alliansen ånyo beseglats mellan de tvenne makter, som gå i spetsen för utvecklingen och utan hvilkas sammanhållning halfva Europa är dömdt att lefva i ett prekärt, underkufvadt eller vå sin höjd tolereradt