Göteborgsposten – 12 juli 1865, sida 2

nalitetsprincipen såsom den grund hvarvå det; nya samfundstillståndet skall byggas, i stället för den princip, som utgjorde den ledande tanken i Wienerfördragen af 1815, att nemligen folken äro furstarnes egendom, en princip som gjorde det möjligt för desse att rent af köpslå och mångla med länder och folk såsom med en vanlig köpmansvara, samt godtyckligt med hvarandra sammannita folk, hvilka ej egde något slags inre gemensamhetsband, utan tvärtom sträfvade att repellera hvarandra. Då Napoleon III gör sig till förespråkare för nationalitetsiden, träder han inom skrankorna för en sak, hvilken visar sig lifaktig öfverallt och sträfvar att slita en mängd af de onaturliga band, som nu sammanhälla de mest olikartade statsgrupper, och älven om han icke skall lyckas att genomdrifva sina afsigter, skola likväl de europeiska folkens sympatier tillfalla honom och resa den mur ännu högre, som skiljer de farstar ifrån folken, hvilka fasthålla sitt med Guds nåde och betrakta folken som sina egodelar. Ötverallt hvart vi blicka hän i Europa mötas vi af åsynen af i arbete varande jäsningselementer, alla tenderande att gifva helgd och häfd åt nationalitetsidcen. Uti Ttali en ha försöken att bilägga kampen mellan kyrkan och nationen strandat och häraf måste följa förvecklingar, hvilka kunna bli af de betänkligaste följder för sjelfva den katolska kyrkan: ty det är en sanning. att nationalitetsideen är i dessa dagar mäktigare än den katolska kyrkans yttre medeltida former, hvilka äro för murkna att kunna stå för en frisk frihets bris. — I 8 panien råder ett allmänt missnöje med det hestendeLandet undermineras mer och mer af reaktionära sällskaper och politiska konspirationer. Dynastiens lotfäste är undergräfdt och den kan sjelf ej länge bestå. Framtidsmännen i Spanien, såsom det vill synas understödda at det liberala, vilja en förening med Portugal. för att stärka landet, förena sig med det i Portugal rådande liberala system och knyta förbund genom furstarnes slägtskap med Italien och Frankrike, samt sålunda åter svinga sig upp till frihet, anseende och makt. Det är enl. förhoppningsrik tanke och den skimrar så mycket vackrare, som verkligheten derbredvid har att uppvisa ett småaktigt, intrigant, nyckfullt och i grunden bigott-reaktionärt kjortelregemente, under hvars välde landet på alla håll och kanter hämmats i sina försök till framåtskridande. I Tyskland råder fortfarande ett starkt missnöje med det bestående och det synes obegripligt, att tillståndet skulle kunna tortsara der någon längre tid i dess närvarande skick. Mellan Tyskland och Danmark sväfvar en fråga oafgjord, hvilken måste lösas i nationalitetsidgens intresse, för att icke ett ständigt orolighetstillstånd må skapas i denna trakt, hvilket kan när som helst afla förvecklingar, de der kunna kulminera i ett allmänt krigs förödande flammor. I Belgien och Holland röra sig vissa nationalitetssträfvanden, som måste tillgodoses, och der börjar arbeta sig fram en politisk situation, hvilken tyckes skola inom en ej aflägsen tid allvarligt kräfva uppmärksamheten. Det låg för mycken orättvisa, för skriande obillighet och grymhet i det sätt, hvarpå frågan om Polen löstes i Rysslands intresse, för att man skulle tro denna lösning kunna vara hållbar. Sådana figurer som en Muraviev bruka alltid gå och spöka. I Donaufurstendömena samma nationalitetstendenser. Och så Österrike, der nu alit är stadt i upplösning och vid minsta vindflägt de elementer, som utgöra denna stat, draga åt skiljda håll, hotande att spränga densamma. Allt detta är skäl nog att önska, det kongressen må komma till stånd. Finnes det någon utsigt derför? England har intet skäl att vägra sitt samtycke, tvärtom. Italien och de öfriga makterna af andra rangen skola med glädje lemna sitt bifall dertill. Ryssland säges redan ha accepterat förslaget, men dock troligen med det vilkor att polska frågan ej skall komma under behandling. Osterrike skall samtycka, om venetianska frågan e) drages på tapeten, och Preussen skall kan-A. ske gå in derpå. England, Frankrike och Preussen skola således antagligen vara för. saken. Österrikes trångmål bli allt större oc h skala måhända nödga det att kasta sig i armarne på kongressen som en räddningsplanka. För att ej såsom frånvarande få åtnöjas med de närvarandes beslut, är Rysslands anslutning trolig. Utsigterna äro i alla fall vida bättre än sist. Måtte de gå i fullbordan. Jemte de sväfvande frågornas ordnande i enlighet med nationalitetsprincipen skulle kongressen ätven sysselsätta sig med att bereda öfverenskommelse om de europeiska armeernas reduktian — ach gamtidiot härmed