Göteborgsposten – 12 juli 1865, sida 2

in elegant snitt. Han rökade ur en kort pipa och gjorde en nickning åt m:me, utan att hvarken borttaga pipan ur munnen eller resa sig upp. Han blott vände mot henne sitt bruna och ej fula ansigte och såg på henne mea nagot af det fräcka och vresiga uttryck som var vanligt för detta ansigte. — Ha, Diddle, ni der! Jag äfven här och alldeles allena; men min vän, hon vänta utanför kyrkogården, vid stranden af den lilla bäcken, ty hon ej få tro jag känna er. — Ni kommer en qvart för sent, gamla flicka; och jag önskar ni ej vill kalla mig Diddle. Jag kallar er Granny om ni gör det. Eh bien! Dud då. Hon vara mycket nätt, just sådant utseende ni tycka om. Smärt växt, hvita tänder, mycket vackra mörka ögon och nätta små fötter. M:me smålog och plirade med ögonen. Dud fortfor att röka. — Gå på sade Dud med en bifallande mek på hufvudet. — Jag lära henne sjunga och spela hon ha sådan vacker röst. Nu uppstod en ytterligare paus. — Nå det är ej mycket godt med det. Jag hatar qvinnors skrikande om blommor och elfvor och hvad det allt är om. Nu var Duds pipa utrökt och han kunde uteslutande egna sig åt konversationen,