Göteborgsposten – 11 juli 1865, sida 1

— En bien, lilla narr — jag vill ej berätta det öfriga om ni är verkligt rädd; låt oss tala något annat. — Ja, ja, gör det, jag ber er. — Så god man er sader är! — Den snillaste, vänligaste. Jag vet ej huru det är, m:me, jag är så rädd för honom, och har aldrig kunnat berätta honom huru mycket jag älskar honom. Detta förtroliga yttrande till m:me innebar, besynnerligt nog, intet förtroende till henne, det härrörde från fruktan, och var liksom för att beveka henne. Jag behandlade m:me liksom hade hon haft menskliga sympatier, i den förhoppning, att sådane verkligen skulle alstras hos henne. — Var icke en doktor från London hos honom några få månader sedan? Doktor Bryerly, jag tro de kalla honom. — Jo en d:r Bryerly, som stannade qvar några få dagar. Skola vi börja gå hemåt, m:me? Ack låt oss gå. — Genast, barn, och er far vara mycket sjuk? — Nej — jag tror det ej. — Hvad var då hans sjukdom? — Sjukdom! Han har ingen sjukdom. Har ni hört något om hans helsa, m:me? frågade jag ängsligt. — Oh, nej, ma foi, jag hafva hört ingenting! men om doktorn kom, det icke var emedan er far är fullkomligt frisk. — Men denne d:r är en d:r i teologi, förmodar jag. Jag vet han är Svedenborgare, och pappa är så frisk, att han ej kunde ha kommit som läkare. — Jag är mycket glad, mitt barn, att höra; men dock