Göteborgsposten – 11 juli 1865, sida 1

sig i ordning (obs. det var Söndag) och fortsor dermed omkring IJ timme, då Olof kom och underrättade honom att det var eld i ugnen. L. sade att det var omöjligt, sprang ut och fann i dörren till bageriet väl mycket rök och eld, men kunde ej urskilja hvar elden hade uppkommit, hvarefter han ropade på vatten och brandsignaler. Sedan skyndade han sig in i rummet för att rädda och fick äfven något bergadt. Han skadade sig då han måste hoppa genom fönstret, så att han nu begagnar krycka och käpp. Han såg ej eld i röken, utan kunde endast urskilja flammor, hvilket han tillskref att väggarne voro klädda med papper, som kastades om. Olof Nilsson berättade bufvudsakligen detsamma och han hade icke heller märkt någon eld i bageriet, då han bar vatten till ugnen, hvartill åtgick omkr. 10 minuter. Sedan bar han in vatten i rummet och under det han språkade i gången med andra personer, märkte han röken. Gesällen anförde att vid torkning tillgår sålunda: att veden lägges kastvis in i ugnen och tiden för torkning beror på ugnens hetta; är den alkyld kan veden få ligga till nästa middag, och är den något varm, vill morgonen. Det fanns ej vatten hemma i gården och L. ansåg det ej otroligt att det funnits förborgad eld i lysveden, oaktadt L. sökt göra sig förvissad att det ej fanns sådan. Det var ej 10 min. emellan det gossen var i bageriet och elden började. Olof Nilsson sade att vid pass ! timma förflutit från det han lemnade bageriet till eldens utbrott. Af undersökningen hittills framgår, att aldrig någon vårdslöshet med elden försports hos bagaren, ej heller hos en i samma gård boende snickare. Yrkande på att L. skulle häktas lär vara framstäldt. Något närmare känner man ej ännu. Afstadens 242 tomter hafva 218 uppbrunnit. Af offentliga byggnader undgingo följande eldsvådan: Skolhuset, der numera landskansliet och landtmäterikontoret inrymmas. Man arbetar med rastlös ifver att iordningställa detsamma, så att nämnde myndigheter så fort som möjligt skola kunna atertaga sin verksamhet. Hyllor inredas och handlingarne ordnas. Landskansliet lärer fått allt bergadt, men man vet ännu ej huruvida icke något gått törloradt tör Landskontoret, som af residenset först blef lagornas rof. I samma hus är apoteket förlagdt. Det forna apoteket afträddes d. 1 Juli till en ny egare, hvilken man ansåg halva gjort en god affar på köpet, men redan första dagen efter tillträdet drabbades af den stora olyckan att se allt brinna upp. Skolan kommer troligen för en tid att upphöra, men emedan de lärare, hvilka äro konsistoriales, måste stanna i Karlstad, så är man betänkt på att, om möjligt är, inrymma 6:te och 7:de klasserna i skolans nedra våning och liksom kasernera ungdomen. Hvad de olriga lärarne beträffar, så blifva de fördelade inom stiftet och är meningen med lärjungarne densamma, ifall deras föräldrar dertill lemna sitt samtycke. Skolan var förliden termin besökt af omkr. 300 lärjungar. Vidare räddades: Lasarettet, Expositionsbyggnaden, der endast sjuka äro inqvarterade, Gasverket, Cellfängelset, der magistraten nu håller sina sessioner och der äfven flera äro inhysta. I hypotekshuset har länets Enskilda bank fått lokal och i lagman Weinbergs postkontoret. Telegrafen, som fordom var stationerad i rådbuset, har nu plats i en drängstuga i biskopshuset och har varit ytterst verksam, så fort och så mycket som möjligt. Sparbanken, som bedref sin rörelse i den s. k. Jernvågen vid Vestra bron, har nu flyttat in i m:ll Sundins hus vid Hamngatan. Om sjelfva släckningen har jag hört att hvar och en gjorde sitt bästa, men dels fördröjdes den derigenom att folket vid eldens utbrott befann sig i kyrkan, der nattvardsungdomen gick till skrift, och behöfde vid att byta om kläder, dels kan bristen på vatten, släckningsredskaper samt skickliga ledare at dev hela anses vara orsaken till att elden fick en sådan öfverhand. Från landet hade mycken allmoge infunnit sig för marknaden, en del af dem hjelpte till, men en annan måste hafva varit alltför rädd om sina söndagskläder. Jag talade nyss om ledare eller kommenderande och sådana funnos visserligen, men de voro för få och liksom befolkningen ej vana vid dylika göromäl. Landshöfdingen och borgmästaren deltogo med outröttligt nit i eldsläckningen och gjorde allt hvad i deras förmåga stod. Sprutorna voro nog i ordning, men här såsom i de flesta småstäder voro de af mindre dimensioner och gjorde föga verkan vid en så härjande eldsvåda som denna. Man har undrat hvarför det ej gjordes försök att rifva ned för att förhindra eldens spridning, men det fattades yxor o. d. och hvad som i början lanns blef snart kastadt hit och dit. Jag har hört många uppgifvas för att verksamt hafva bidragit vid släckningsarbetet, men vill ej här uppgifva deras namn. Dock tager jag mig, på uppmaning af flera Karlstadsboar, friheten särskildt nämna teaterdirektören Agardh, som med sitt sällskap spelt en tid i staden och nu afvaktade marknaden. Hr A. har lyckligtvis sjelf ej förlorat mycket vid branden, ej heller hans sujetter, och det skulle varit alltför kannbart fö: hr A. om han, som för 2 år sedan i Finland och för flera år tillbaka då eld uppkom på ett ångf. förlorade