Göteborgsposten – 11 juli 1865, sida 1

mig helt förskräckt för m:me och förvirrad vid dessa plötsliga öfvergångar. — Ty Anna Wixted säger der är ett spöke. Huru mörk är denna plats och så många af Rutbynfamiljen de äro begrafna här — inte sannt? Hur höga och tjocka äro träden här rundt omkring och ingen kommer hit. Och m:me rullade ögonen förskräckligt, liksom väntade hon att få se något öfvernaturligt och såg i sjelfva verket ut som något onaturligt sjelf. — Kom härifrån, m:me, bad jag, verkligt skrämd och kännande att om jag till slut gåfve efter för den paniska förskräckelse, som ej syntes mig länge kunna dröja att infinna sig, skulle jag omedelbarligen förlora allt välde öfver mig sjelf. Ack, kom med härifrån, m:me, jag är rädd! — Nej, tvärtom, sitt ned här hos mig. Det är mycket underligt, tänker ni, ma chere — un golt bizarre, vraiment — men jag mycket tycka om vara nära döda menniskor — på ensliga ställen som detta. Jag icke är alls rädd för döda menniskor, ej heller för spöken. Ar ni någonsin sett ett spöke, mitt barn? — Ack, m:me, tala om något annat — jag ber er! — Sådan liten narr! Men nej ni icke rädd. Jag ar sett spöken sjelf. Jag såg en, par exemple, förliden natt lik en apa sittande i ett örn, med armarne rundt kring knäna; mycket elak, gammal, gammal mans hans ansigte var likt, och hvita ögon så stora. — Kom härifrån, m:me, ni söker skrämma mig! utropade jag med den barnsliga vrede som åtföljer fruktan. M:me blott skrattade på ett fult sätt och sade: