Göteborgsposten – 11 juli 1865, sida 1

derifrån ät Tingvallagatan till handlandena Bergs och I:Iages hus samt Frimurarelogen. Nu gick elden äfven samtidigt vesterut, längs efter de först omnämnda gatorna och bildade snart ett fullkomligt eldhas. Så snart elden fattat i Frimurarelogen, sökte man att skydda det midt emot liggande landskontoret, som utgjorde den del af residenset, som låg närmast Frimurarelogen. Brandsegel uppsattes utefter hela Landskontoret, men vatten, sprutor och tillräckligt manskap saknades, så att det ej vidare var möjligt att rädda den öfriga delen af residenset. Detta fattade hastigt eld, emedan vinden låg rakt på landskontorets flygel, och nu rasade elden fram på denna sida af torget med orkanens häftighet. Som bekant är, skulle Perswcssomarknaden börja d. 4 Juli och stånd voro uppresta på torget, ehuru få af dem ännu voro försedda med varor. Man insåg genast att stånden borde rifvas ned och föras bort, men vare sig att ingen ville taga itu med detta arbete eller tillräckliga krafter ej funnos, nog af, de blefvo stående och antändes naturligtvis snart. Dessa befordrade eldens spridning åt andra sidan af torget, der Rådstugan och Nygrenska huset vöro belägna. Af radstugan återstår norra sidan, der banken hade sitt kussahvalf, samt sjelfva stommen. Mun kan föreställa sig hvilken hetta det skulle blifva på ett å alla sidor omslutet torg, något mindre än Norrmalms torg, med 4 rader af marknadsständ, hvilka alla efter hand antändes och med brinnande hus på alla sidor! Här var mensklig makt fåfäng, förvirringen blef allmän, det hemska elementet framvältrade med lavinens fart, brist på vatten och redskap — modet svek, man började förtvifla och insåg svårigheten, ja omöjligheten att längre hämma elden; många stannade visserligen qvar på sin post för att hjelpa vill och krafterna sparades icke, under det andra skyndade att rädda sina familjer och tillhorigheter. De funnos, som tre till fyra gånger satt sina saker i säkerhet och ånyo hastat till eldsläckningen, men återigen måste vända tillbaka för att rädda sina egna husgeråd. Det som, sedan elden börjat vid torget, var vigtigast att rädda var Vestra bron Så snart elden väl gripit i det härinvid belägna tryckeriet, insåg man den fara, hvari bron sväfvade. Man lyckades få fatt i en spruta, visserligen med skadadt strålrör, men med riklig vattentillgång, och hvilken förträffligt bidrog att skydda bron Hade denna brunnit upp, så torde det vara svårt att beräkna huru mycket kunnat brinna, ty på andra sidan ligger Salttorget, som, omgifvet af magasiner, var uppfyldt af en stor del af den räddade lösegendomen, förutom det att alla magasinerna inrymde spanmäl, salt, m. m. Lägg härtill att genom denna bro har Karlstad kommunikation med Vestra Wermland och Dalsland, och man kan göra sig ett begrepp om huru stor vigt det lag på att rädda den. Det lyckades äfven. Vid Kanalbron blefvo några hus, liggande i stadens s. k. Kalgärdar, bergade till följd at att större delar af angränsande logar, plank, staket m. m. genom några få mäns rådighet och endast med tillhjelp af ett par yxor och nagra spett nedhöggos. En straxt nedom kyrkan stående brädstapel skyddade några mindre hus, vedgårdar och träupplag, Vid Skutbyggaregatau leddes släckuingen af en bland stadens större alfärsmän med stor insigt. Att elden här blef afskuren har man i stor man att tillskrifva hans raskhet och förmåga att leda släckningen. Några större lofrika träd bidrogo betydligt att skydda och kröna arbetet med framgång. Här liksom vid biskopshuset insåg man tydligt hvilket stort värn mot eld man har i träd och buskväxter. Elden upphörde omkring kl l på natten och just vid Skutbyggaregatan och biskopshuset i stadens norra och södra delar. Att, med den hastighet elden spred sig åt alla håll, kunna beskrifva när den fattade i hvarje trakt af staden eller i hvarje hus och precis angilva dess gång finner en hvar är omöjligt, hvarför jag härmed afslutar denna del af mitt bref Jag vill blott tillägga att vinden under hela eldsvådan gick snart sagdt rundt om kompassen och att under flera timmar ett förfärligt regn nedstördetade, som äfven för rade arbetet. Rörande eldens uppkomst har jag genom de vid undersökningarne förda protokollen törnummit, att den först förmärktes hos bagaren Eriksson och sasom orsak till densamma har jag af bagaregesällen Ljunggrens uppgifter inhemtat: att sedan elden i bageriet släckts Lördagen d. 1 Juli kl. 4 e. m., hade de sysselsatt sig med s. k. smabakning till kl. 7 e. m. Några vedträd inlades då, såsom det alltid brukas, till Söndagen för att begagnas till lysved för följande vecka. Dessa lago qvar till Söndagen kl. 10 s. m. då Ljunggren tog ut dem och fann dem som lågo längst in vara bruna (eller såsom det säges brunskade), men de yttersta torra. Han lade dem emellertid vid ugnen på golfvet, som var af trä(!), och sade till lärgossen, Olof Nilsson, att bära in ved till bakugnen. Den veden lade L. in på omkring 10 minuter, dervid han såg på lysveden, vände den och kastade sedar veden tillsammans i en hög, dock så att de brunskade träden lägo öfverst. Då märkte L. hvarken rök eller os. Sedan tillsade han lärlingen att bära in valten och rengöra bageriet samt gick derifrän till ge: sällkammaren, som låg midt emot bageriet, med e gång emellan på nedra botten. L. började der rust: s— X !—— ——— F—