Göteborgsposten – 7 juli 1865, sida 1

ME statskontoret äro åsigterna alldeles motsatta. Statskontoret skulle anse sig rent af olyckligt, om det nödgades afstå från nöjet att hafva de stora summorna under sin vård, och samma verk skulle blifva förtvifladt, skulle anse balansen i Europa hotas, ja undergräfvas, i fall de begge statsmakterna beslöto att reorganisera, d. v. s. förenkla, den ytterst inkrånglade metod, med sina tidsödande kontroller, hvarefter utanordningarne verkställas. I mitt förra bref omnämnde jag att de stora hufvudstadstidningarne meddelat grefve v. Platens förslag till svenska sjöförsvarets ombildning. Naturligtvis kan det icke intressera andra än männen af facket, och de som äro absolut förbundna att om detsamma taga kännedom. Men en punkt deri (den 17:de) synes mig vara af mera allmänt intresse, och påkallar uppmärksamhet dertöre att deri uttalas en princip som lindrigast sagdt icke torde vara hållbar. Sedan sjöministern i den 16:de punkten dels bevisat nödvändigheten af en duglig och belåten stående matroskår, förutan hvilken Sverige aldrig kan erhålla ett betryggande örlogsvapen, och dels antydt, att utan bättre aflöning kan denna kårs bibehållande ej påräknas, hvadan föreslås en löneförhöjning, så att de trenne graderna inom denna klass skola dagligen erhålla resp. 1 rdr, 75 öre och 49 öre, portionen deri inberäknad — så uttalar hr sjöministern derjemte den åsigt, att anspråken på matrosens teoretiska kunskaper skola nedsättas, dels emedan Ästaten förlorar en dyrbar arbetskraft och dels derföre att matrosen anser sig, sedan han väl slutat den fleråriga kursläsningen, berättigad att blifva något bättre än en arbetande matros. Men befordras han icke snart till underofficer, begär han antingen sitt afsked eller qvarstannar tryckt och missbelåten, med sin i hans tanke alltför underordnade ställning. Och äfven gedan han blifvit underofficer anser han tjensten otillfredsställande på grund af de kunskaper han eger, och yrkar på befordran och större inkomster. Nåväl, huru tror ni att sjöministern vill afhjelpa dessa olägenheter? Jo, derigenom att examensprofven uti underofficersskolorna nedsättas i närmare öfverensstämmelse med tjenstgöringens fordringar — och derigenom tror sjöministern vatt den friska och förnöjda anda, som i andra länder utmärker den hurtige sjömannen skall kunna införas i den svenska flottan. På mig har detta resonnement gjort ett smärtsamt intryck. Kunskapen skulle enligt sjöministerns åsigt, endast i ett visst stadgadt mått tillmätas en viss samhällsklass för att den icke genom ett större mått af vetande skulle finna sig missnöjd. Och denna åsigt uttalas, och den biträdes af hela statsrådet, under det att staten ifrigt bemödar sig att befordra större mått af kunskaper hos alla samhällsklasser? Då för 30 år sedan yrkades på folkundervisningens förbättrande, yttrades visserligen, att om bönderna läste mer än katekesen och bibliskan, så skulle de bli dåliga arbetare; men detta tal höres numera icke, och väl är det, ty det innebär prodromer af barbari. Om ni har läst de sista delarne af Fryxells Berättelser om frihetstiden, så har ni säkert observerat, att han antydt svårigheten att få tillgång på en del urkunder från denna tid som förvaras i Gyllenborgska och Fersiska arkiverna. När protokollssekreteraren grefve Gyllenborg för någon tid sedan barnlös afled och detta namn med honom utdog, så trodde man att de af honom på Olivehäll förvarade historiskt dyrbara handlingarne rörande frihetstiden skulle bli tillgängliga. Men nu har en fullt pålitlig person försäkrat mig att grefve G. uttryckligen hade förordnat, att dessa samlingar, som han sjelf i lifstiden hopbundtat I kulle — nedläggas i hans kista och begrafvas med honom. De ha således för alltid gått förlorade. Fersiska manuskriptsamlingen hålsles äfven fortfarande och ihärdigt otillgänglig sör historieforskarne. Den fasansfulla eldsvådan i Carlstad ha djupt gripit alla, som ömma för medmenni