Göteborgsposten – 7 juli 1865, sida 1

gick i galleriet utanför hennes sängkammare, rasslande med klädningen samt då och då dragande långa och djupa suckar. Två gånger, sade hon, hade hon stått vid sin dörr i mörkret, lyssnande till dessa ljud, och en gång ropade hon och frågade hvem det hvar. Derpå följde intet svar, men det var tydligt att personen vände om och skyndade emot henne med en onaturlig brådska, som kom henne att springa in genom sin dörr och slå igen denna om sig. Då sådana berättelser förtäljas för de unga och okunniga, reta de deras nerver till en hög grad. Men denna speciela verkan deraf försvagas snart och berättelsen får sin plats bland de öfriga af samma slag. Så var det äfven med m:mes. Omkring en vecka efter denna uppenbarelse erfor jag någonting af samma slag. Mary Quince gick ned för att hemta upp ett ljus och lemnade mig ensam i rummet. Jag llåg till sängs och ett vaxljus brann nära mig; som jag var trött föll jag i sömn innan hon återkom. När jag vaknade var vaxljuset slocknadt. Men jag hörde steg sakta nalkas. Jag sprang upp — alldeles förgätande spöket och endast tänkande på Mary Quince — och öppnade dörren, väntande att få se skenet från hennes ljus. Men allt var mörkt och nära intill mig hörde jag en bar fot stöta emot ekgolfvet. Det var som om någon hade stapplat. Jag sade Mary, men intet svar följde, endast prasslandet af en klädning och några suckar på andra sidan galleriet. Jag vände tillbaka in i mitt rum, isad af förskräckelse, och slog igen min dörr. Bullret väckte Mary Quince, som återvändt och gått till sängs en half timma förut.