Göteborgsposten – 7 juli 1865, sida 1

A Ww — — vissa kaster alltid böra egna sig uteslutande åt vissa angifna och noggrant bestämda fack, och strängt straffas då de visa benägenhet att inskrida på något annat område. Det är troligt att expeditionschefen Nordvalls efterträdare kommer att utses bland någon af de rektorer, som nyligen varit församlade här, ty det är kändt, att hr Nordvall, som länge besvärats af ett ögonlidande, vill lemna sin mödosamma befattning vid handläggningen af elementarläroverkens angelägenheter. Stockholms segelsällskap gör stora tillrustningar i och för sin i denna månad infallande regatta, som blifver mera lysande än något år tillförne, emedan man hitväntar åtskilliga engelska kappseglare. Täflingen kan blifva af stort intresse, säges det, emedan de svenska, eller egentligen stockholmska segeljakterna anses vara byggda och taklade efter andra principer än de engelska, hvilka tros vara mera djupgående och försedda med större segelyta. Åtskilliga af de härvarande segeljakterna, dyrbart inredda och med stort renomå, egas af personer, som till det yttersta skola anstränga sig för att bibehålla sina farkosters anseende och öka sitt eget såsom frikostiga värdar. Man torde således kunna få motse en dubbel täflan på det neptuniska och lukulliska området. — Kaphseglingen eger vanligen rum utanför Waxholm, oftast vid Trälhafvet eller Askrikefjärden, der terrängen är tillräckligt stor för de stockholmska segeljakterna; men om dessa vatten för de väntade gästernas segeljakter icke anses passande, så tros andra vatten, längre ut i skärgården, skola erbjudas. Det är sedan gammalt bekant att i statens många kassor förvaras högst betydliga penningesummor, som beräknas uppgå till 10 å 12 mill. rdr. Dessa millioner hållas längre tiden af året skrinlagda och afstängda från den allmänna rörelsen. Det är icke heller sällsynt, att en statsinstitution kan ha öfverflöd på mynt, under det att en annan tryckes af penningebrist, och att de personer eller inrättningar som ur den senare skola erhålla medel få vänta tills sådana i stadgad ordning inflyta. Man har klagat öfver den skadliga skrinläggningen, och ständerna aldra värst, men hittills utan framgång. Yrkandet på en reform i skrinläggningsmetoden har dock ännu icke sträckt sig längre än till de stora kassorna i åtskilliga inom hufvudstaden befintliga förvaltande verk, och en komitå har varit nedsatt för frågans behandling. Till ordförande utsågs presidenten i statskontoret Tauvon, så till vida ett mindre lyckadt val, som hr T., oberäknadt sin stora skicklighet som räkenskapskarl, är chef just för det verk som Åligger inne med de största kapitalerna, och som är det mest konservativa af alla konservativa verk under solen. Och förthy har, sedan statskontoret hörts och anfört hvarjehanda betänkligheter mot den yrkade reformen, som dock i principen erkänts såsom riktig, komitåns pluralitet blifvit ense om att icke afgifva något förslag till ändring af statskontorets organisation (ehuru det utgör första vilkoret för resormen) och embetsverkens arbetsordning, fastän ständerna sådant uttryckligen begärt. Endast en ledamot af komiten, departementschesen i fångstyrelsen Ljungstedt, har varit at skiljaktig mening och i en väl skrifven reservation påvisat reformens uttörbarhet. I detta skick befinner sig nu frågan, den har icke kommit sin lösning en enda hårsmån närmare än då ständerna öfverlemnade den till regeringen, som vid tillsättning af ledamöter i komiten begick det stora misstaget att dertill utse personer just från de verk hvilka hafva de betydligaste summorna skrinlagda och der reformen följaktligen är mest behöflig, men der också obenägenheten mot reformen är störst. Hvarföre så är, kan anses som en psykologisk märkvärdighet. I allmänhet är det icke angenämt att innehafva och ansvara för stora penningesummor som tillhöra andra, och man vill gerna så fort som möjligt blifva befriad från sådana medel. Men inom de förvaltande verken, och framför allt inom