Göteborgsposten – 7 juli 1865, sida 1

2 De rysk-finska ångfartygen hitföra respektabla linn-karavaner. De finska damerna hitkomma i förpuppningsstadiet; efter några dagars vistelse här ha de lyckligen genomgått metamorfoseringen och uppträda som fjärilar i bro kiga färger, enligt den sista modejournalens naturlagar. Herrarne halva redan hemma undergått förvandlingen; de äro utrustade med ståtliga titlar af aktningsvärd längd och de aldra flesta derjemte med bitar af himlakartan på bröstet och brokiga bandstumpar i knapphålen. De trifvas förträffligt, lefva på en mycket rörlig fot och göra utfarter, de modigaste ända till Göteborg på jernvägen. De försigtigare nöja sig dock med en färd till Södertelge. Huru tiderna förändras! I vår ungdom, d. v. s. för c:a 20 år sedan, buro Åkolkarlarne, som hade i uppdrag att bibringa vett och vetande åt landets hopp, den uppväxande ungdomen, den sorgliga prägeln af en viss betryckt torftighet. De voro gemenligen ryggböjda och lungsiktiga, och för att åldras så mycket snarare räknade de dubbla år. Deras kläder voro vanligtvis med hänsyn till åldern klassiska, och till följd af långvarigt begagnande luggslitna. Både kläderna och de brukliga i brunt skiftande felbhattarne räknade äfven dubbla år. Af Iloppet, Ankaret eller Gesle Vapen voro de genomträngda. Några själsförädlande nöjen hade de ej råd att bekosta sig, och de resor, som de företogo, bestodo endast i sådana utfarter som verkställdes för predikopross alliggande, och då de lyckades på grund af de dubbla åren att erhålla förslagsrum till något pastorat — ty när de blefvo gamla och utslitna, så öfverflyttades de på — kyrkan, blefvo orkeslösa väktare på Zions murar, eller öfverlemnades att dö i armod, sedan de förgäfves hos sina fordna disciplar, som blifvit stormän i staten, vördnadsfullt-ödmjukast supplicerat, fast förgäfves, om ynnestfull protektion. Men huru annorlunda är det icke nu med vår tids skolkarlar. Ni skulle se den elitkår af sådana som nyligen varit härstädes församlad från rikets elementarläroverk, från det i Malmö till det i Luleå. Eleganta kavaljerer dessa herrar rektorer, gentlemän i glacånandskar, friska och frodiga, somliga med anlag för prostmagar, men utan åtrå efter pastorater, lefnadsglada, havana-cigarrökande, med ögonglas af modernaste slag, intelligenta och frisinnade — så frisinnade att de alls icke vilja sortera under kyrkan, icke iklädande sig kaftanen för att få bröd på gamla dagar; gäster hos ecklesiastikministern och sjelfva värdar för honom på — Hasselbacken. De ha sammanträdt här dessa skolrektorer för att rådslå med ministern, under hans ordförandeskap, om skolans angelägenheter, de ha fritt och frimodigt uttalat sig derom, de ha utbytt erfarenhet och de ha ömsevis gifvit och mottagit råd för bearbetningen af det rika grufvefältet som kallas upplysning. Så fullständig är numera skolans emancipation från kyrkan, att af alla här församlade rektorerna vid elementarskolorna, till ett antal af omkr. 30, voro endast fyra prester, af hvilka dock endast två äldre anse sig böra öfvergå till kyrkan, aär något godt pastorat i deras hembygd blir ledigt. Äfven en annan iakttagelse gjorde jag med hänsyn till dessa skolrektorer. Ganska många af dem voro, hvar och en i sin kommun, stadsfullmäktige, och befunnos lifligt intressera sig för mycket annat allmännyttigt. En af dem hade uppdrag att underrätta sig om Stockholms vattenledning, en annan om Stockholms gasverk, en tredje skulle taga notis om lifförsäkringsanstalten och en sjerde skulle höra efter en skicklig arkitekt för en blitvande ny skolhusbyggnad i hans stad Denna användbarhet uti och benägenhet för det praktiska lifvets bestyr är af stort värde äfven för skolkarlar, fastän det icke förundrar mig om andra äro af motsatt mening hvilken för öfrigt har en viss likhet med dei ännn rådande föreställningssättet i Kina dar