Göteborgsposten – 5 juli 1865, sida 1

— — 2 0sZv ÄO(Eqov-— —— med stammen. Det är för stort äfven ur den Ii synpunkten, att dess öfningar kosta staten för mycket, utan motsvarig valuta i verklig dug-I lighet. Visserligen har öfningstiden utsträckts, men utan ytterligare 6 till 8 veckors öfning kan icke beväringsmanskapet till båtnad sör armeen blandas med stamtruppen. Det är ett gammalt påstående, att man alltid har tid att rusta, och det låter tänka sig, men det är ingalunda att lita på. Till sitt fäderneslands försvar måste man alltid vara rustad, och är man detta, så mträffar det underbara, att man sällan ansalles; men kommer någon landets ära förnär, eller fordrar nationens känsla och sanna väl, att hären bör uppträda i det ena eller andra ögonblicket för någon af tidens stora frågor, så är allting färdigt, och utan braskande ord kan svensken lugnt säga: jag är beredd till handling! Beväringsynglingens öfningstid är för ringa. Det är bekant, att 42 dagars öfning, jemte derpå följande 20 dagar under regementsmötet, icke förslå att bilda en rekryt af stamtruppen. Ofta nödgas en regementschef förlänga hans öfningstid genom atticke approbera rekryten. Månne ej då beväringsynglingen måste erhålla åtminstone så lång tid som 40 dagar till sin rekrytskola? Men äfven härvid får man icke stanna. Beväringsynglingen bör icke blott vara en nödtorfteligen godkänd rekryt, utan bör äfven ha erhållit sin utbildning i soldatledet. Ersarenheten har visat, att beväringsynglingen kan åtnöja sig med en kortare rekrytskola och hastigare danas till soldat, om han gör samtidiga möten med etamtruppen och derunder insättes i dess leder. På detta sätt erhålla stam och beväring en sammangjutning redan under fredstid, så stor att den ej kan uppskattas. En förberedande öfning tillsammans med stamtruppen blir derföre ovilkorligen nödvändig. Antager man beväringens rekrytbildning till endast 40 dagar, så måste den, för att vinna någorlunda krigsduglighet, göra vissa möten, t. ex. under fyra är och, såsom nu, i 15 dagar samtidigt med stammen. Men denna beväringsmanskapets förlängda öfningstid skulle kräfva alltför stora uppoffringar af nationen, ifall man ville utsträcka den ull samma antal som för närvarande. Dertöre bör blott en så stor del deraf genomgå den fullsständiga öfningen. som behöfves för att vara tärdigbildad vid en hastigt påkommanda fara, och som är till antalet så afpassad, att den med fördel kan införlifvas med stamtrupperna. I Denna del skulle kallas beväringssoldater eller beräringens första uppbåd, sammansatt af en mindre del at hvarje årsklass. Men huru skall den uttagas? Förf. töreslår härvid den i andra länder begagnade lottdragningen; men skall, såsom vi tro, i denna punkt komma att möta afgjordt motstånd. Det första uppbådets styrka bör vara så beräknad, att den tillfyllestgör behofvet, äfven med den minskning i antal, som uppkommit i Jen äldre åldersklass, jemförd med den yngre. tl Derjemte bör yngsta klassen icke inskränkas i första uppbådet, emedan rekryttiden fortfar längre än ett år och den 20-årige ynglingens krafter i allmänhet äro för svaga att kunna uthärda fältlifvets strapatser. Alla de ötriga beväringsskyldiga inrulleras efter mönstringen i andra uppbådet, eller bland dem som skola utgöra reserver och depöter. Dessas öfning begynnar egentligen först när depöten bildas, vid inträffande krigsrustning eller fredsbrott. Under fredstid behöfva de mindre öfning, kanske ingen. r För att bestämma det antal beväringsyng. lingar, som bör uttagas till 1:sta uppbådet, så 1 Jantagom att 20,000 man kunna med tördel e införlitvas med stamtrupperna. Skulle ett r r a större antal ingå i uppbådet, ökades naturligt vis kostnaden och de fredliga yrkena beröfvades mera arbetskraft. Beräknar man der -dol af nämnda styrka, som årligen ur hvar s je beväringsklass borde utlottas, till 5,000 —.Lm—on—— — —ä—t— 12 14. frön hana 1(.