Göteborgsposten – 5 juli 1865, sida 1

som faller från hans fot; och fyrtio år, kan jag säga er, förändra de fleste af oss ... och mrs Rusk skrattade med litet cynisk fryntlighet. Vi tego en liten stund medan vi båda betraktade den vackre mannen i kragstöslarno. — Hvarföre, mrs Rusk, blir pappa alltid så ledsen, då det är fråga om onkel Silas? frågade jag slutligen. — Hvad säger du barn? yttrade i detsamma min faders röst nära intill mig. Jag såg mig om med en sprittring och rodnande och bleknande tog jag ett steg tillbaka från honom. — Var ej ledsen, mitt barn, du har ej sagt något som var orätt, sade han mildt då han såg min förvirring. Du sade, tror jag, att jag alltid blir ledsen, då det talas om onkel Silas. Jag vet ej hvarifrån du fått det; men om jag blefve det, så skulle det ej vara underligt. Din onkel är en man med stora talanger, stora fel och som har lidit mycken orätt. Hans talanger ha ej tjenat honom till något, hans fel äro längesedan ängrado och sina oförrätter tror jag att han känner mindre än jag gör; men de äro djupa ... Sade hon något mera, min fru? frågade han mrs Rusk plötsligt. — Ingenting, sir, svarade mrs Rusk med en styf liten nigning, ty hon hyste en med fruktan blandad vördnad för min far. — Och det tjenar intet till, barn, fortfor han vänd till mig, att du för närvarande tänker mera på honom. Låt onkel Silas gå ur ditt hufvud. En dag kanhända skall