Göteborgsposten – 5 juli 1865, sida 1

Jag har ofta hört personer, då de för första gången betraktade detsamma, utropa: — Uvilken märkvärdigt vacker karl! och derefter: Hvilket intelligent ansigte! En italiensk vindthund stod bredvid honom och i bakgrunden syntes några lätta pelare samt ett rikt draperi. Men ehuru accessoirena voro luxurösa och mannens skönhet, som jag sagt, var förfinad, fanns det likväl en manlig kraf i detta ovala ansigte och en eld i de stora mörka ögonen, som var ganska egendomlig och helt och hållet fritog det för beskyllningen om qvinlighet. — Är icke detta onkel Silas? frågade jag. — Jo, min söta flicka, svarade mrs Rusk och såg med sin beslutsamma blick lugnt på porträttet. — Han måtte vara en mycket vacker man, mrs Rnsk. Tycker ni ej så med? fortfor jag. — Han var — ja; men det är fyrtio år sedan det blef måladt; datum står der i den mörka vrån, i skuggan ) Forts. fr. N:o 151.