Göteborgsposten – 30 juni 1865, sida 1

G01.BORU, I). FF: BUNNIKHA FTAAkKkk saa ledighet dristat föreslå de begge förstnämnde, men förgäfves. Synden vidlåder dem, menar Tnomander. Och så måste det vara. Wallmark, oaktadt flera gånger prisbelönt, oaktadt väl anskrifven hos både Carl Johan och Oscar, inläts aldrig i den vittra areopagen. Ty i den svarta boken stod han antecknad som utgifvare af hemliga handlingar till Gustaf III:s historia och denna bok karakteriserades af akademiens Augustus-dyrkare som en nidskritt mot den, om hvilken Davidsharpan i Norden en gång i akademisk förtjusning sporde är han en menska eller Gud? Förgäfves bjöd Wallmark till att genom gada gerningar försona sitt brott. Han återköpte och makulerade alla tillgängliga exemplar af dessa handlingar; men synden vidlådde honom ändå beständigt och han blef aldrig en af de aderton. Det berättas att de Adlerbethska anteckningarne, som efter handskriften i biblioteket på Trolle-Ljungby utgifvits af rektor G. Andersson, ätven så misshagat akademien, att alla ötverkomliga exemplar inköpts och makulerats på akademiens bekostnad. Domprosten Wieselgren har underlåtit att stes i någon tidning Scener ur det Augustiska tidehvarfvet, hvari snillekonungen och hans blinda beundrare agades med antirens gissel. Man gissade att törtattaren var br Wieselgren, och i så fall är det törklarligt, hvarföro den blåa sidenfåtöljen icke erbjudits eller kommer att erbjudas honom. Åtzelius har så ofta och så länge blifvit förbigången, medan han ännu var i sin kraftfulla ålder, att han numera med de åttio åren på nacken torde anses för gammal. För ötrigt skulle ju hans inkallande nu anses som godtgörelse för en begången orättvisa tillförne, och den vittra areovagen kan aldrig fela. Antagligen blir Carl Gustaf Strandberg den lycklige. Han har helt och hållet tillegnat sig den skaldekonst som akademien högst skattar. Han har aldrig besjungit friheten; han har i vår lagstil sökt infora poesi, men till våra lagtolkares stora förtviflan, — och så är han syskonbarn med Talis Qvalis, hvars förord gäller mycket, sedan han afsvurit sin ungdoms alla frihetsdrömmar och i öfversättningen af Byron konstruerat den vackra tiraden spetsigt skämt och trubbiga saraler. Revisionssekreterare Strandbergs inträde i akademien kan förskaffa honom sekreterareplatsen, hvartill hans blomsterrika språk gör honom särdeles lämplig. Endast några få veckor återstå till dess äfven hufvudstaden skall välja riksdagsmän. Inga tecken till agitation förnimmas; valmännen drömma ej ens om valen, och de nya kandidaterna afbida tiden, verkande i största tysthet. En af hufvudstadens f. riksdagsmän är död (fabrikör Lindeström) och en annan, grosshandlare Åbom, lärer undanbedja sig återval, uttröttad, redan innan den förra riksdagen var halfliden, på en verksamhet så stridande mot hans lynne och hans anspråkslösa karakver. Ur Brinck, den store kopparslagaren, torde alls icke vidare komma i tråga, sedan hans andliga gåfvor befunnos långt underlägsna materien. För att ännu en gång blitva talman, torde hr Schwan icke försmå ett återval, äfven om han vid ett förberedande möte skulle orda åtskilligt om sina sextio år och sin tilltagande bräcklighet; ty hans far beseglade såsom talman 1809 ärs grundlag, och sonen skall utan tvifvel ej ha något emot att med sitt namn få illustrera den nya riksdagsordningen, om en sådan varder antagen; men han är dock utan allt tvifvel så svor filosot, att han tager saken lugnt om representationsreformen saller. Visserligen är hr Schwan långt itrån ppulär i hufvudstaden; han eger te a