Göteborgsposten – 30 juni 1865, sida 1

— Stanna qvar här, sade hon till soldaten, och invänta min återkomst. Derefter gick hon fram till den mindre kyrkoporten. Den stod på glänt och hon inträdde i kyrkan. En dödstystnad herrskade i det gamla templet. Hertiginnan slöt igen dörren efter sig och tog några steg framåt. Hennes steg genljudade så hemskt i hvalfven att hon blef helt försärud. — Min broders ande, mumlade hon, hvar är ni? — Här, svarade Mauvepins röst. oaktadt Mauvepin befann sig i bikstolen hade han dock, tack vare sin talang som buktalare, förflyttat sin röst till högaltaret. Denna röst lugnade hertiginnan at Montpensier. — Kom närmare, min syster, forftor rösten. Hertiginnan gick fram till högaltaret. — Tag vaxljuset. Uertiginnan lydde. — Hvart bör jag gå? — Träd in in i det lilla sidoskeppet till venster. Ni ser der en upplyftad sten. — Ja, sade hertiginnan. — Ni kan äfven varsebli en trappa. — Jag ser de första trappstegen. Rösten fortfor: — Stig utför denna trappa tills ni kommer ned till ett grafhvalf .. — Godt. — I detta grafhvalf uyplyfter ni en sten. — Och under denna sten? — Skall ni finna det dokument ni söker. Hertiginnan stod just i begrepp att sätta foten på det första trappsteget. Plötsligt hörde hon ett häftigt buller; hon hörde en ed och en förbannelse samt en dundrande röst som utropade: — Ah! eländige! det är på detta sätt du spelar de dödas roll! Nåväl! du skall ej ha spelat denna roll ostraffadt. Hertiginnan igenkände grefve dej Crevecoeurs röst. Hon blickade upp mot biktstolen och såg honom två gånger stöta till Mauvepin med sin dolk.