Göteborgsposten – 26 juni 1865, sida 1

Nya Dagl. Alleh:s referent vid ransakningen lemnar töljande upplysningar: Lindbäck hade redan kl. 4 på måndags morgon emnat Karlstads såängelse, på det ej folk måtte samla sig vid hans afresa, liksom det vid hans återkomst från tinget i Långelanda gick och väntade på honom ill kl. I på natten, lika ifrigt som om kungen skulle komma, men han bedrog da deras väntan och kom först frampå morgonen. Han åtföljdes på denna resa till Trubby endast af förste vaktmästaren vid cellfängelset och fånggevaldigern Nygren samt åkte i sin egen vagn med gevaldigerns hästar hela vägen. Han var utan alla slags bojor och blef på det artigaste bemött och uppassad af sina följeslagare så väl på bortsom hemlärden. Referenten träffade Lindbäck kl. 4 måndags e. m. på halfva vägen mellan Karlstad och tingsstället. Han stod då på landsvägen vid sitt åkdon, som höll helt nära en bro, som går öfver den vackra Byelfven. Han böjde sitt hufvud in i vagnen och tycktes ej vilja blifva observerad. Vid hans sida stod vaktmästaren, framför hästarne fånggevaldigern, och hade man ej vetat i hvad ärende de reste, så skulle man trott att det var en sörlustelseresa. Intet antydde att man här hade för sig en långe, anklagad för de grölsta brott, som vart lands brottsmalshistoria torde hafva att omtala, och som nu var stadd på resa till tinget. Reserenten fann det i hög grad besynnerligt att vederbörande tillåta en ransakningsfånge, och dertill af den art som Lindbäck, att särdas omkring 9 mil under så enkel bevakning som nu var förhållandet. Han må vara prest eller ej, lagen är lika för alla, och man kan vara fullt förvissad att en annan, långt mindre brottslig, ej blifvit behandlad med samma hofsamhet. Hade Lindbäck ämnat förkorta sitt lif, så hade han, förmodar jag, nnder denna långa resa (ty han kom ej till Trubby förr än kl. 1 tisdags morgon; således hade han rest i 21 timmar), flera gånger haft tillfälle dertill. Fastän allmogen på landet ej visste vid hvilken tid Lindbäck skulle tärdas från Karlstad till Trubby, såg man under dagens lopp öfver allt omärre grupper afvukta hans ankomst. Ilos några var nyfikenheten rådande, hos andra försporde man ett visst medlidande, och man har svårt att fatta folkets egentliga åsigt om Lindbäck. Det säkra är emellertid att det fruktar honom och endast derför vill blifva honom qvitt. I synnerhet torde detta vara förhållandet med hans sorsamlingsboar, som äro hårdnackade och styfsinta menniskor, som Liudbäck velat förbättra, fastän hans förbättringsmetod ej ledt till det åsyftade ändamalet, utan endast alstrat hat, bitterhet och ovilja. Tinget började kl. 9 på morgonen. KL half 10 infördes kyrkoherden Lindbäck. Han helsade vid sitt inträde ödmjukt på domstolen och tingslör amlingen. Sedan han intagit sin plats förde han handen nagra gånger öfver pannan och ordnade sitt hår. Derester stödde han sig med venstra handen mot ett bord och med den högra mot en af nämdemännens stolar. Han tycktes vara i hög grad matt. L, som är 62 år gammal, har ett distingueradt utseende, hög, bakåtlutad panna, krokig, spetsig näsa med stora näsborrar, gråsprängdt, väl uppkammadt hår, små grå polisonger, buskiga ögonbryn, tunna läppar och en spetsig haka. Han öppnar sällan sina ögon, men när han det gör, läser man i dem i.oni, förakt och sjelfbelåtenhet. Han nyttjar glasögon, hvilket ännu nera hindrar att se hans blick. Hans utseende i allmänhet ingifver en viss känsla af afsky. Vid förhöret var han klädd i svarta byxor, svart öfverrock, som han hade tillknäppt ända upp till halsen, kring hvilken han bar svart halsduk och höga löskragar. Han hade äfven galoscher och behöll allts mmans på sig hela tiden, oaktadt den pinsammaste vä ne rådde i den trånga, låga, provisionelt inredda tingssalen, som var fullpackad af menniskor. Ända ut i förstugan hade allmogen skockat sig och vid alla fönster såg man ansigten, som sökte uppsänga något af hvad som försiggick derinne. Härefter uppläste domaren den af Lindbäck inför landshöfdinge-embetet i Karlstad afgifna bekännelsen jemte det vid förhöret förda protokoll. Under uppläsandet af bekännelsen hostade L. tungt några gånger och begärde emellanåt vatten. Hans hand darrade när han förde glaset till munnen, men för öfrigt förråddes ej den minsta rörelse hos honom eller förändrades en min i hans ansigte. Före sin afresa från Trubby, som antraddes omkring kl. 5 samma e. m., höll L. ånyo tal till folket, tog afsked af gästgifvaren och hans hustru, m:ll Ågren och alla sina gamla bekanta, hvilkas händer han ömt tryckte under det do alla gräto skiljsmessans bittra tårar. Eget är att sådant kunde tillåtas, men så vidt ref. kunde märka, hade alla myndigheter utom några fjerdingsmän, lemnat tingstället, och L. hade nu som förr endast vaktmästaren och gevaldigern med sig oaktadt han var dömd. Lyckligtvis hade länsmannen förbjudit all försäljning af öl och bränvin i den närbelägna handelsboden, så att massans sinnen ej blifvit retade. Res. hörde personer från grannskapet försäkra, att om detta försigtighetsmått ej vidtagits, hade det varit svårt att säga, om icke folket, med den makt L. tyckes ega öfver och beherrska detsamma, sökt befria honom. Men lyckligtvis förspor