Göteborgsposten – 26 juni 1865, sida 1

kongl. förordning i ämnet, för innehafvande af arsenik böta 25 rdr. Sedan utslaget blifvit afkunnadt, förklarade domhafvanden genast extratinget vara aflyst. I detta ögonblick närmade sig Lindbäck till dombordet och man såg att han ämnade säga något. En upprörande och ur flera synpunkter anmärkningsvärd ocon följde. Lindbäck, ställande sina ord först till domaren, sedan till landshöfdingen, derpå till de honom närmast stående personerna (bland hvilka befunno sig länsmannen, provincialläkaren och tidningsreferenterna) samt slutligen till menigheten, yttrade med i början låg, knappast hörbar, men sedermera höjd och starkt vibrerande röst ungefär följande ord: -Farväl unge man, haf tack för all den oväld du visat under denna ransakning! Och du, ädle höfding, farväl äfven du! Ditt goda hjerta har styrkt mitt under dessa bittra pröfningar! Faren väl äfven J, mina vänner! Jag kallar eder mina vänner, ty ingen kan väl stå ens vid sin störste oväns graf utan att känna: sig rord af hans olycka. Farväl du ungdom! Äfven jag var en gång en hoppfull yngling, till dess jag föll för srestelserna och mitt liss vår förvandlades till qvaltullaste höst! Jag står här nu med min jemmer, med min olycka, men ej hopplös, ty jag hoppas på Gud, den allgode och allvetande! Och finnes här någon af min församling, så beder jag eder, helsen edra bröder från deras far, som så ville vara, så ville kallas. Herren välsigne eder alla! Detta tal, som hos alla väckte den djupaste sensation, framkallade hos mängden at den närvarande allmogen, synnerligast bland qvinnorna, högljudda snyftningar, och det var alldeles påtagligt, att kyrkoherden Lindbäck med sina ord, och genom det om en mindre vanlig deklamationsförmåga vittnande sätt. hvarpå de framfördes, vann för sig mängdens lifliga deltagande. Under det han talade hade han vändt sig om från dombordet emot menigheten. När han slöt vände han sig åler mot landshöfdingen och domaren samt gjorde en lätt bugning och skred med långsamma, högtidliga steg ut ur rummet genom den sammanpackade mängden, som vördnadsfullt öppnade väg för honom, Med samma långsamma steg och framåtböjdt hufvud, liksom vid ett besligande, af predikstolen, vandrade han vägen framåt, följd på flera stegs afstånd af fjerdingsmännen, till den stuga, der man låtit honom taga in. Ett par timmar sednare anträdde han återfärden till häktet i Carlstad en tvåspänd suflettvagn. Vid atresan samlades flere al allmogen, som ännu befunno sig qvar på stället, kring vagnen, och skakade hjertligt hand med honom till afsked. Blott den, Åsom ransakar hjertan och njurar, vet med visshet huruvida i Lindbäcks beteende vid tingets afslutande var ett naturligt uttryck al de känslor, han i det hemska ögonblicket erfor, eller om icke deri ingick en icke ringa portion hyckleri. Man frestas starkt att antaga det sednare, då man tager i betraktande den ringa grad af uppriktighet, som hans hittills gjorda bekännelse alldeles påtagligen ådagalägger, och hvilket, sammanlagdt med det system att framställa sig såsom offer för ett slags svärmeri, för en missriktad menniskokärlek, som man spårar i den Åposition han intagit, sedan han öfvertygat sig som, att alltför mycket hade kommit i dagen för att ett enständigt nekande kunde till nå Igot gagna, ger anledning antaga att någor verklig ånger ännu icke hos honom vaknat Bekklagligen var det sätt, på hvilket rättegån gen fördes, icke egnadt att gifva nyckeln til denne mans inre väsen och att leda till er fullt klar föreställning om hans motiver.