— Fru hertiginna, fortfor Eric de Crevecoeur, hertigen af Guise är död ... — Ack ja! suckade hertiginnan. — Han var den verklige framtidskonungen, den herrskare på hvilken parisarne väntade. Då han nu är död väntade, sedan Henrik af Valois blifvit afsatt, en ny monark, och om den saliska lagen ej funnes skulle de utan tvifvel taga er till sin drottning. Men det behöfves en man för detta konungadöme som är utan konung, och om denne man blir herr de Mayenne, ers höghets broder, skall ni ej bli drottning. — Det är sanut, sade hertiginnan. — Det är sålunda nödvändigt att ni förmäler er, och ni har redan utvalt er gemål: det är denne svage gubbe som folket i morgon skall proklamera till konung under namnet Carl X. — Men, anmärkte hertiginnan, af allt detta blir jag ej klok på hvar jag bör taga min bostad i afton. — I hötel Saint-Pol, fru hertiginna. — Hvarföre ej i Louvren? — Man måste vänta dermed tills konung Carl X sjelf för er dit och ni kan bli drottning. — Det är sannt, sade hertiginnan. Följaktligen installerade hon sig i hötel Saint-Pol. Hon hade bott der sju dagar, hans höghet kardinalen af Bourbon hade varit i Paris fyrtioåtta timmar, men ännu hade det ej varit fråga om att hertiginnan af Montpensier skulle flytta till Louvren. Klockan slog åtta på aftonen i Paris alla tornur och