Göteborgsposten – 21 juni 1865, sida 1

många mångårigt och obotligt lidande. Jag uppfatta de herdapligten som en faderspligt. Pålyste att de till satta ordningsmän skulle söndagligen tillkännage, hva någon fattig, sjuk fanns. Efter denna spaning kring reste jag med lefnadsmedel och medikament och ble vittne till så mycket elände och hopplöshet. När mai står vid en obotligt sjuk, gräseligt plågad like, önska man af hjertat han måtte slippa ur sin hjertslitand jämmer. Vid dessa många fattiga, obotligt sjuka, hung rande och frysande, uti Silbodahl, har jag så ofta ståt! rörd al det djupaste medlidande och tänkt: 4vore ja; i så olycklig belägenhet, skulle jag välsigna den, son främjade plågans slut och Gud skulle förlåta den för barmande.4 För hvarje förnyadt besök hos dessa ar ma stärktes jag i denna tanke. Tillagade särskildt vii att hafva detta såsom hjelp i plågan, när denna mii missledda barmhertighetskänsla uppgaf yttersta behof vet. Jag ränkte ock hvad ingen torde kunna förneka att ganska få menniskor öfvergå till andra verlden ef ter naturens ordning, det är, när själens redskap, krop pen, är af ålder försliten. Någon yttre orsak tillkom mer hos de allra flesta, hvilken icke Herran tillstädjer men icke heller förhindrar, i stöd af den frihet Har lemnat, det förnustsljus Han gaf. Huru många är icke uti sin friskaste ålder, i sin fulla manskraft, sina eg na banemän, osrrivilligt, men genom missbruk af förståndet Huru mången har icke fallit ur den mäst skickliga läkares hand och i grafven. Den sjukes uppgift, om sjukdomen, icke alltid nog omfattande, men uppgiften bestämmer receptet och receptet lifvet eller döden; utan att vår Herre tillstädjer eller förhindrar och hvarken sjuklingen eller läkaren anses hafva del i utgången. Huru mången sjukdom, som i början lätt kunnat botas, har icke genom uppskof söka hjelp, störtat offret i grafven; Af dessa obestridliga fakta och de många exempel härpå, jag dels hört beskrifvas, dels sjelf åsett: har jag kommit till den slutsats och tro, att så väl vetenskapen som okunnigheten stå ofta de högst bestämmande och att den fromma tron ofta orätt säger: tiden var ute. Jag har derför trott att den nädige Guden icke skulle fördöma mig om jag förkortade en obotlig likes hårda lidande. Denna handling är visserligen, till sin yttre form stridande mot all lag, men, till sin inre bevekelsegrund, hvilar på barmhertighetskänslan. Detta känner min Gud, inför hvilken jag ytterst skall svara och under djup ånger känner jag mig skyldig lida den borgerliga lagens hårda straff för den syndiga barmhertighet jag utöfvat mot ifrågavarande döda. Rörande Lysån skola väl menniskor vilja frånkänna mig uppgifna bevekelsegrund och kalla den egennyttan i sin gröfsta form. Men de som kände hans förfärliga underlifsplågor och skriftliga förhandlingar bortförklara icke uppgifna bevekelsegrunden. Mitt brott är stort. Mina fiender handlat rätt uti ifriga sökandet. Till deras samveten ställer jag dock frågan: är det tjenstenitet eller förföljelsenit som styrt er väg? Hatet, verldens demon, är en mandråpare. Saknar äfven den ringa trösten att hafva menat väl med sin onda gerning. Hvilken som är mera tillräknelig, den som utom lagen befriat från elände eller den, som, under skydd af lagen, störtat uti elände: derom dömer allena Gud. Hvad jag brutit är bekändt inför menniskor och Gud och jag beder nu eder. mine förföljare, varen barmhertige såsom vår himmelske Fader är! Låten edra sanningslösa tillmälen nu tystna och förskona mina oskyldiga anförvandter från detta hatets hjertslitande skrän. I hafven ju nu nog; mitt brott bekändt, mitt hus förstördt, min graf öppnad. Farväl, farväl! Carlstad den dag, jag invigdes till er herde, inviges jag nu till min död. O Gud förbarma dig! 483: 7, 8. Efter uppläsandet deraf förklarade Lindbäck, som i skriften endast namngifvit Lysn såsom en bland dem hvilka han förgiftat, att med de deruti omnämnde Ådode-, dem han i lifstiden med gift afdagatagit, öfrigt afses Nils Pettersson och Karin Persdotter, hvilka han sålunda velat befria från deras lidande; och uppgaf han att samma bevekelsegrund äfven varit den hufvudsakligt bestämmande vid LysäEns förgiftning, ehuru äfven beräkningen af egen fördel i följd ef Lysns död utgjort en medverkande anledning. Fill svar på framställd fråga om icke Lindbäck redan vid de tillfällen, då han gifvit gift åt Nils Pettersson och Karin Pehrsdotter samt jemväl, efter hvad han nedgaf, sökt förgifta den sistnämndas son Daniel Anlersson, haft afsigten att på enahanda sätt beröfva Lysn lifvet och för detta ändamål velat göra sig förrogen med giftets verkningar, yttrade Lindbäck att anken på Lysens afdagatagande först uppstått hos onom omkring tre veckor före LysEns död, då de en fton i sällskap reste hem efter ett besök på Carlsorg bruk, och Lystn, som kände sig sjuk, klagade fver sina svåra plågor. — När dessa mer och mer tillogo, dock ej så att Lysen deraf hindrades att deltaga de gemensamma måltiderna, afpassade Lindbäck tillälle att, kort innan Lysån och de öfriga dagliga bordästerna hunnit samlas till qvällsmålet, några aftnar agarne förrän Lysn afled och jemväl sista aftonen esssörinnan strö stött arsenik i den tallrick med mjölk, om jemte en tallrick gröt efter vanligheten var ställd ramför hans bestämda plats vid matbordet. Nils Pettersson och Karin Pehrsdotter hade dermot, enligt hvad Lindbäck nu erkände, fått giftet id de under ransakningen omförmälda såiskilda beöken d. 30 November i den förres hemvist och d. 19 )kt. hos Daniel Andersson, då han meddelat dem nattarden i medfördt arsenikförgiftadt vin, hvilket han örut hemma tillagat för att hafva i beredskap. Det in som, efter det Nils Pettersson fått nattvarden, hälles i kalken och gass hans hustru Karin Ersdotter ade dock ej varit giftblandadt, utan medförts uti en