Göteborgsposten – 20 juni 1865, sida 1

A Äö— — och säkert har jag ganska många medhållare derutinnan, och derför, så länge en Mozart, en Auber, en Rossini talar till mig på ett begripligt språk, få Wagners storartade och hemlighetsfulla hieroglyfer, tolkade huru väl som helst, vara i fred för mig. De ligga kanske till sig och få sedan sin publik äfven utom Tyskland. För öfrigt, nog hafva de redan sina många beundrare äfven här. För dem är Wagner gud och Tichatschek hans profet. Och J skullen se, huru de falla ned och tillbedja profeten! Det är icke nog med att höja upp till skyarne hans minsta geste, hans obetydligaste ton på scenen. Nej, allt hvad han gör och säger i det enskilda lifvet, hvad han äter och dricker, är något från en högre verld ingifvet, som bör efterhärmas, om man vill vara en riktigt värdig wagnerian. Nu händer det sig så, att Tichatschek, som för öfrigt lärer föra ett ytterst måttligt lefnadssätt, dock dricker öl, såsom en äkta tysk, i ganska betydliga qvantiteter. Nå väl, skulle då icke de rättrogna wagnerianarne göra detsamma! Det skulle se för illa ut. Och derför har jag sett personer, som eljest sällan, om ens någonsin dricka öl, hälla i sig butelj på butelj med risken att blifva dödssjuka sedan, så snart de komma i profetens sällskap. Och när de då sitta vid samma bord som han i salig hänryckning, hvad det då blir för ett ack! och o! och ve! hade jag så när sagt, och hvad den arian var gudomlig, den der tra la la la! och den chören och det och det, och så kunna de gå igenom hela operan en gång till på natten. Den räcker dock först från klockan 7 till 1, på 12! Och när han slutligen lemnar dem, med hvilka blickar, strålande af förtjusning och beundran skåda de icke efter honom! Det är som om en himmelsk uppenbarelse hade försvunnit för dem, ännu en stund qvarstående för minnet, och sedan allting slut, eller som då solen gömmer sig i vestern, och återskenet af de sista strålarne ännu bländar ögat. Jag har många gånger fruktat för att de skulle blifva starrblinda. Ingen kan vara nog oförståndig att klandra en person, derföre att han beundrar och äfven uttrycker sin beundran för ett verk, hvarom man sjelf hyser andra tankar och kanske ej tillräckligt satt sig in i för att fatta. Det torde vara hvars och ens oförkränkta rätt, så länge det finns menniskor till och således äfven olika meningar. Men så snart beundran öfvergår till tillbedjan för något, som väl dock aldrig kan kallas sublimt, och dermed saller ned till det löjliga, då bör det gisslas, och jag skulle önska, att jag kunde sköta gisslet riktigt skarpt. Detta, på det jag ej må missförstås, och jag är säker, att Tichatscheck sjelt skrattar för sig ganska godt åt dessa dyrkare, som tro sig behöfva dricka öl för att riktigt uttrycka sin förtjusning. Och må nu hela sällskapet sofva i ro! Snart nog stänga våra större teatrar sina portar för en tid och öfverlemna väldet uteslutande åt sommarteatrarne. Den dramatiska teatern slutar den 18 och den Kongl. stora teatern d. 21, och sedan begifva sig några af den dramatiska scenens artister på resor. En afdelning deraf ämnar äfven besöka Göteborg, såsom bekant är. Det varförst beramadt, att dessa skulle fara till Norrköping, men som detta nu ej blifver af, ställes resan så, att de kunna gifva första spektaklet i Göteborg d. 26 Juni. Det lärer vara sällskapets afsigt att blott gifva fyra eller fem representationer, men om det röner det emottagande som dessa artister obestridligen förtjena, torde de väl komma att gifva en fyra representationer till. Det lärer äfven hafva varit tal om att sedermera besöka Malmö för att gifva några representationer derstädes under landtbruksmötet i första dagarne at Augusti, men Ifru Kinmanson lärer dessförinnan resa till Bremen till sin syster, som är gift med f. d. löjtnanten i svensk tjenst, numera d:r Ulrich, föreståndaren för den Lingska gymnastik-inrättningen derstädes. Ehuru såsom äkta stocknolmare intresserad för personers framgång, (som vi lärt oss att högt värdera såsom