Göteborgsposten – 20 juni 1865, sida 1

den lyckligaste man på jorden, sedan allt log ej allenast mot hans herre, men äfven han, Paterne sjelf, hade blifvit en betydande personlighet. Man sade helt sakta att han vore förste minister. De lothringska ädlingarne helsade på honom, borgrarne och ligisterna bugade sig djupt för honom. Hertiginnans pager kallade honom monseigneur. Uertiginnan sjelf benämnde honom messire Paterne. Slutligen hade man gifvit honom till bostad två vackra rum i Louvren, hvilka fordom varit bebodda af herr de Quelus och herr dpernon, den afsatte konungens favoriter! Oaktadt allt detta var messire Paterne dyster, dyster och mulen som en svartsjuk äkta man, sorgsen till den grad att det skulle kunnat uppväcka den mest härdhjertades medlidande. Den hemliga orsaken till Paternes sorg var lätt att ana: Paterne var Mauvepins slaf. Mauvepin hade i slottet Vendöme satt sin dolk på hans strupe och sagt: — Svär mig vid din eviga välfärd att du skall bevara mina hemligheter, att du skall verkställa min vilja utan invändningar — svär mig detta, eller jag dödar dig! Messire Paterne satte nog värde på lifvet för att aflägga den ed Mauvepin fordrade. Som han nu var mycket religiös och trodde att han skulle ådraga sig evig fördömelse om han bröte sin ed, så höll han troget hvad han svurit. Derföre var han dyster emedan han alltför väl visste att konung Carl X blott var konung på Mauvepins befallning och efter hans godtycke. Kapellanen, som gällde för förste minister, satt inne