Göteborgsposten – 20 juni 1865, sida 1

För att lyda himlens befallning hade kardinalen tagit den unge tiggaren i sin tjenst. Seden denne blifvit uppklädd och putsad hade han sett rätt hygglig ut och gjort sitt inträde i Paris såsom en af hertigens af Bourbon officerare. Allt sedan konung Carl X trädt öfver Louvrens trösklar, väntade han med otålighet på befallningar från himlen, men dessa befallningar uteblefvo. Endast två gånger hade den himmelska rösten låtit höra sig och då sagt: — Vänta! och kardinalen Carl af Bourbon väntade. Men under sin väntan öfverhopades han med hedersbetygelser och ärebevisningar. Folket samlades under Louvrens fönster och ropade: — Lefve konungen! Den nye suvcränen tillbragte morgnar och aftnar med militäriska revyer, då borgrarne stode under vapen. Vidare kom hertiginnan hvarje dag på besök och fastän hon fortfarande visade sig mycket bedröfvad öfver sina bröders död, lät hon ej otydligt förstå att han, Carl af Bourbon, var en mycket vacker karl och att hon skulle anse sig mycket lycklig öfver att bli tröstad af honom. Hvad kunde då den gode Paterne mer önska? Ty den gode Paterne hade inga önskningar för sin egen person, han lefde endast i och för kardinalen. Om kardinalen en natt sof illa, kände Paterno följande dagen en ytterlig trötthet. Hade han deremot en god sömn, tycktes det på Paterne som om han njöte hela vederqvickelsen efter en god hvila. Man skulle sålunda kunnat tro att Paterne nu blifvit