Göteborgsposten – 20 juni 1865, sida 1

AA e. aftnar, som egentligen skulle vara så herrliga. Nu gäller det blott, om vi skola få snö i midsommar, eller om vi bara skola få kallt och blåst, omvexlande med litet orkanartadt väder, som för nöjes skull slår ut några fönsterrutor, slungar ned några takstenar, understundom till och med hela vindskupor, och far fram på det ovärdsammaste sätt i verlden. Och allt detta efter ett par veckor i Maj, som kunde j skryta med det allra herrligaste sommarväder, ! då man nästan tyckte sig se, huru blad och gräs växte i kapp. Det blef slut på den herrligheten med Kristi IIimmelsfärdsdag, då vi hade en temperatur af mellan 20 och 30 gr. i skuggan; dagen derpå hade vi mellan 5 och 10. Nog vill det helsa till för att stå ut med dylikt. IIurudant lynnet skall vara med allt detta förstås af sig sjelf! Emellertid hafva vi våra teatrar, som få försöka hjelpa oss, så godt de kunna. De bjuda också upp sin förmåga i alla afseenden, men det vill ändock icke lyckas riktigt. Vär Kongl. stora teater har ändtligen fått Rienai i gång och omvexlar med den och åtskilliga gamla saker, som aldrig blifva för gamla. Det var dock icke utan nöd, som Rienzi, till alla Wagneristers förtjusning, kom af stapeln. Får man tro ryktet, så beslöts det definitift först samma dag som Tichatschek kom hit. Teaterdirektionen hade tidigt nog engagerat sångareveteranen — han är nu 58 år — för, såsom det påstås, 6,000 rdr, och endast för att uppträda såsom Rienzi, hvilken roll han säges hafva skapat, likasom han i allmänhet skall mest af alla hafva bidragit till den framgång, som Wagners operor rönt i Tyskland. Emellertid måtte direktionen sjelf hafva hyst några farhågor för styckets upptagande, ty åtminstone påstås det, att den i sista stund hörde sig för hos Tichatschek, om han ej ville afstå från sin resa, ja, enligt somliga skall den till och med hafva bedt honom behålla de 6,000, blott han ville hafva den godheten att stanna qvar i sina fäders land. Detta senare låter dock ej synnerligt troligt, ehuru operans uppsättning kostar ganska betydligt. Härmed vare emellertid huru som helst, så kom skritvelsen alldeles för sent, ty Tichatschek var redan på resa hit. Först då fick vår utmärkte kapellmästare, hr Norman, uppdrag att inöfva operan, och att han kunnat göra det så hastigt som skedde, är ett ytterligare bevis på hans stora förmåga och på vårt kapells och våra artisters skicklighet. Det lärer icke vara småsaker att taga itu med och inlära sig Wagners musik, åtminstone låter den förskräckligt krånglig för deras öron, som icke haft den stora lyckan att intränga i framtidsmusikens helgedom. Nu är emellertid operan uppsatt på ett praktfullt sätt och går förträffligt, men väcker måttlig entusiasm, i trots af Tichatscheks obestridligen utmärkta framställningssätt. Att hafva en sådan röst vid så hög ålder hör väl till de största sällsyntheter. Deri inlåter jag mig dock icke vidare. J kännen ju sjelfve till honom i Göteborg. Om det icke läte riktigt hädiskt, skulle jag nästan vilja säga, att bland det som slår mest an på flertalet af åskådare, är baletten i andra akten. Den är uppsatt med verklig elegans och smak, och en så på samma gång täck och graciös ballerina som vår mill Forssberg får man leta efter. Det vore skada, om hon icke finge resa ut för att utveckla sin talang och se sig omkring. Men förlåt! det der var ej om Rienzi. Wagners beundrare hafva nu fått sin vilja tram, en af hans operor — enligt somligas utsago hans bästa, åtminstone hans minst obegripliga — har gått öfver scenen, och de kunna icke längre säga, att man dömer öfver hvad man icke sett. Om denne kompositör derför kommer att vinna större anklang hos vår allmänhet, vill jag lemna osagdt. Jag tror det ej. Rågonstädes har jag läst, att Tichatschek vore den som bäst förstode att tolka framtidsmusikens hieroglyfer, I sådane de finnas i Wagners operor. Jag må säga, att nog föredrager jag att höra de skönheter, som finnas på för mig begripliga språk, an sam hör hvillra hioraglvyfar onm halat ALAaL