Göteborgsposten – 17 juni 1865, sida 1

Mauvepin hade dock hvarken visat sig enträgen eller beständig. IIan hade ofta lemnat Paris för hela månader, efter att ha lemnat en mager börs på sin älskarinnas bord, och sällan under dessa långa mellantider gifvit några underrättelser om sig. Icke destomindro älskade Påerine honom. Den dag då Mauvepin efter att ha frukosterat hos konungen i Saint-Cloud åter infann sig hos Perine, kastade hon sina armar om hans hals och yttrade. — Ni sade mig visserligen att ni skulle återkomma, men jag vågade ej tro derpå. — Hvarföre det, min lilla vän? — Emedan ni så ofta sagt mig detsamma . .. — Och ändock ej återkommit? — Ack! nej. Mauvepin satte sig, spände af sig sitt värjgehäng, satte sin hatt på bordet och svarade allvarsamt: — Det är derföre, ser du, att du ingenting förstår af hvad som rör politiken. — Jag förstår blott en sak, sade Perine i det hon gjorde en den näpnaste knyck på hufvudet. och det är att ni alltid lemnar mig ensam. Säg Perine, utbrast Mauvepin, leds du ej i detta fula qvarter? — Jag leds öfverallt der ni ej är, men ingenstädes då ni är hos mig. — Det är förtjusande! men du svarar ej på min fråga. Är du mycket angelägen om att bo i detta hus? — Det beror på ...