Göteborgsposten – 17 juni 1865, sida 1

underligt att icke vår stad vid förefallande bchof skall kunna uppställa en reservkår at blåsinstrumenter, utan att staden sålunda etttu-tre skall komma att försmäkta i musikalisk hungersnöd. Dock det ges exempel på att folk kunnat lefva utan mat i längre tid än så och då måtte det väl gå för sig äfven för våra mest musikaliska liebhabrar, och dessutom — hvem vet? — kanske passar vår skickliga skarpskyttemusikkår på och ger ännu en af sina omtyckta aftonunderhållningar. Midt uti veckan eller på Onsdagen inträffade också en i sitt slag märkvärdig tilldragelse. Då försiggick nemligen dragningen till 1:sta klassen af Göteborgs Musei Industrilotteri. De högsta vinsterna vunnos, efter hvad det berättas, at lottegare ur de mindre bemedlade klasserna. Högsta vinsten, de båda silfverfruktkorgarne, vanns af en yngling, som redan i andanom såg sig i besittning af de gyllene frukterna af hans 50-öreslott eller de 200 riksdalerna, ty som förut nämnts tillhörde han en samhällsklass, som låter sig frukten bäst smaka både utan silfverknif och silfverkorgar, men dessvärre torde han ha blifvit sviken i sin förhoppning, om det är sannt hvad ryktet förmäler att fabrikanten af de dyrbara pjeserna endast bjudit honom i inlösen — hälften af hvad de kostat i inköp. Å andra sidan torde man heller icke kunna pretendera att de utlottade vinsterna skola i reelt värde motsvara det pris hvarföre inköpsnämnden tillhandlat sig dem, då ju ett af Industrilotteriets förnämsta syftemål är att så högt som möjligt heldst af mindre bemedlade och förlagskapitaler saknande industri-idkare inköpa smakfulla och så vidt möjligt är sulländade artiklar. Månända skall också inköpsnämnden under särskilda förhållanden finna sin uträkning vid att åter inlösa de dyrbarare pjeserna till ett pris, någorlunda motsvarande det åsatta värdet. Hvar de ötriga vinsterna hamnat vet ingen med visshet mera än lotterikollektören allena, och han lärer icke sqvallra ur skolan, men ryktet vill påstå att den stora servisen för 24 personer vanns af en ungmö, som innan kort lärer ämna att träda i brudstol och som derföre vid det här laget eger ännu ett skäl att icke vara missbelåten med sin lott. Om Wadstenagarnityren tillfallit några ungherrar, som kanske spetsat sig på atti stället bli ogare till hvar sin klädesborste af silfver å 30 rdr, om rakspegeln kanske hamnat hos någon dame dun certain age eller notstället hos en beskedlig husdräng, veta vi lika litet som vi känna de öfriga lotternas öde. Ett är dock visst: att lotteriet omfattats och säkerligen fortfarande kommer att af allmänheten omfattas med lifligt intresse. Hos stadsfullmäktige förekom i Thorsdaas till behandling en fråga som vid första ögonkastet kan synas konstig nog. Hustrun till en härstädes förut boende badaremästare anhöll nemligen hos fullmäktige om undfående af en begrafningshjelp (50 rdr) för denne sin man, som lefver och vistas i Amerika. Denna begäran bifölls enhälligt af fullmäktige. Förklaringen öfver detta, som det tyckes, temligen egna förhållande, ligger dock deri, att badaremästaren i så många år varit i stadens tjenst, att ofvannämnda, bland hans löneinkomster särskildt upptagna summa, lagligen tillkommer honom lefvande eller död. Mera lefvande än död var i sanning den stackars qvasi-fregattkaptenen på det olycksaliga Salamanderns däck, och såsom sådan har han från åskådarnes läppar lockat den ena skrattsalvan efter den andra. Denna pjes, som förskaffat Lindmark-Bäckgrenska sällskapet 2:ne goda och 1 fullt hus och antagligen kommer att gifvas vid sällskapets sista föreställning, har också på de flesta händerna (för att tala i recensentstil) varit så väl besatt, att den vunnit full nåd för såväl kritiken som publiken. Bra melankolisk och bekymmersam till humöret skall man också vara för att icke skratta åt den hederlige snushandlaren och hans trogna Cadets märkvärdiga öden till lands och vatten. Den moderation och sansade komik, hvarmed dessa båda