Göteborgsposten – 15 juni 1865, sida 1

från det ena barndopet till det andra, och frän den ena garnisonsstaden till den andra var hans väg utmärkt af en förvånande mängd unga vicomter och comtesser. Slutligen öfvergaf han militärståndet, som ej förvärfvat honom de förväntade lagrarne och ankom till Paris; här började hans yrke först att riktigt löna sig. En tysk baron hade begått den dumheten att skänka en lorettees barn sitt namn, och snart var hela lägret i uppror. De skulle alla ha sina små baroner eller grefvar. De unga pariserlejonen voro utom sig. Lyckligtvis träffade en på vår för detta soldat, hvilken lefde i den yttersta tattigdom, och nu kunde hvarje billig fordran tillfredsställas. I flere år idkade han denna födkrok, tills han en dag helt oförväntadt fick ärfva en rik slägting, hvilket nära nog hade bragt honom i det obehagligaste trångmål, då alla barnen — i de mest olika lefnadsställningar — stormade in på honom. För att rädda sin förmögenhet öfverlät han den formligen till en gammal vän, med hvilken han nu lefver tillsammans, såframt han icke är död, såsom det heter i sagorna. En annan spekulant hade skapat sig en ställning genom att hyra ut stämningar vid domstolsförhandlingarne. De voro naturligtvis falska; men gensdarmen som skulle tillse att ingen obehörig komme in gaf sig aldrig tid att genomläsa dokumenterna; när han såg ett stycke stämpladt papper i handen på en person var det honom nog och vederbörande slapp in. Denne prokurator, såsom han kallades, förtjenade betydligt på sin industri, isynnerhet då några intressanta mål förekommo. En personlighet som en tid var mycket väl bekant bland parisarne var herden i femte våningen. Han dref handel med getmjölk och hade sitt stall i öfversta våningen af ett gammalt hus bakom College de France. Der vaktade han sina getter, hvilkas antal tillochmed uppgick till 50, hade hvar och en i sitt nätta bås med djurets namn öfver och var stolt öfver sitt yrke. Men i intet hänseende kan man beundra den menskliga uppfinningsrikheten så mycket som då man kommer in på de gebieter, der födoämnena spela hufvudrollen. Här presteras det otroliga. Man har hört talas om att spisa au hasard de la fourchette på ställen der man betalade en viss summa för en tallrik soppa och derpå fick tillåtelse att en gång stöta ned den väldiga gaffeln i grytan för att se hvad som ville följa med upp. Men det är intet emot hvad man nu för tiden kan få se, då man vill iakttaga huru de lägsta klasserna förses med mat, såvidt man för öfrigt kan kalla de beståndsdelar mat med hvilka dessa stackars varelser serveras. Gå för en gång in i en eller annan liten smutsig krog och begär en harlekin. Det är en högst märkvärdig rätt denna harlekin, och det skulle behöfvas en skicklig granskare för att kunna säga hvaraf den egentligen består. Allt hvad som kan skrapas af tallrikarne på restaurationer och i förnämare hus går till dessa små spisqvarter. Här sorteras dessa qvarlefvor; de någorlunda hela styckena plockas ut och serveras som sjelfständiga rätter, medan det öfriga röres tillsammans och lagas till harlekiner. Namnet är ej opassande, då man finner de mest olikartade stycken och bitar deri. Men hvar kan någon menniska förtära en sådan kost? trågar man sig sjelf. Åhjo, när gomen blitvit tillräckligt härdad genom bruket af bränvin, glider mycket ned och dessa harlekiner äro kanske ej de svåraste att smälta af de läckerheter man serveras på ett sådant ställe. Man får sålunda en soppa, bestående af det feta vatten som frambringats genom att koka några benknotor för tredje eller fjerde gången innan de