Göteborgsposten – 15 juni 1865, sida 1

under sig, när de från tidigt på morgonen intaga sina besvärliga poster vid sina korgar med grönsaker eller fisk. Det är en liten fyrkantig metallåda, försedd med galler och ett handtag. Inuti denna läggas glöd, hvilka då de blifvit utbrända skittas om hos närmaste kolhandlare. Denna metod var, ehuru enkel, likväl för besvärlig och kostsam för dessa Mesdames de la Halle. En uppfinningsrik person fick en ide, han ville vara eldsäljare och bringa sina varor på sjelfva platsen der de förbrukades. Han skaffade sig en kärra, på hvilken stod en stor metallåda, innehållande de mycket efterfrågade glöden, och började sina färder rundtomkring försäljningsplatserna med ropet: ld till salu! Eld till salu! Det slog an. Månglerskorna stormade inpå eldmannen; det var så beqvämt; han sålde billigare, och han hade löst det stora problemet för dem. Följden blef att han på detta sätt förvärfvade en stor förmögenhet och att man nu kan se fyra kolossala vagnar, mycket liknande lokomotiver, förspända med kraftiga hästar, färdas omkring på saluplatserna. Det är ej alltid männerna, som hafva äran at att ha uppfunnit och utvecklat dessa besynnerliga industrigrenar. Två qvinnor omtalas såsom exempel på hvad som kan göras af en god id6. De äro nu begge välbergade, trots de talrika konkurrenter, som deras framgång framkallat. Den ena af dessa två, eitronsaftsfabrikant, började med att gå omkring och uppsamla de bortkastade citronskal, som i massor finnas utanför restaurationerna. Hon pressade dem ännu en gång, hällde saften på flaskor och började en småhandel med denna vara. Det lönade sig bra. Nu drisver hon en storartad fabrik, hvarifrån hon icke allenast förser hela Paris, utan hela Frankrike, ja icke så sällan sänder laddningar till utlandet af denna saft under olika benämningar. Mannens död och den derpå inträdande fattigdomen hade sporrat henne till detta företag. Samma driffjedrar skapade Ejderdunsmadamens lycka. Hon insåg att den mängd bandstumpar, som dagligen bortkastas såsom obrukbara, borde kunna användas och började tråda upp dem. Då hon fått så mycket färdigt af detta besynnerliga ejderdun, att det kunde fylla en liten dyna, sålde hon det i Temple till en af dervarande talrika spekulanter och etablerade snart derefter en hel verkstad, hvarest tjogtals gamla qvinnor fingo ett rikligt och beqvämt arbete. I stället för att förtvifla och måhända svälta ihjäl med sina barn, lefver hon nu, tack vare sin goda ide, i välstånd, och hennes döttrar ha gjort ypperliga partier. Förutom dessa och flera andra näringsfång, hvilka vunnit allmänt erkännande såsom indrägtiga, kan man finna enstaka sådana som skola dö ut med de personer hvilka idkat dem, för att åter lemna plats för andra lika originella. En ung grefve, som blifvit helt och hållet ruinerad och som slutligen såg sig nödsakad att inträda i armåen som simpel soldat, lefde sålunda en lång tid på att vara fader. Det vill säga han sålde sitt namn för en bestämd summa och förklarade mot en efter omständigheterna lämpad betalning frukten af den ene eller andres felsteg tör sitt eget kött och blod. Ännu medan han stod i regementet, började han denna industri. En ung officer måste på hvad vilkor som helst skaffa ett namn åt sin son som han sjelf ej vågade vidkännas. Den unga flickan var i förtviflan, men utsigten att få en liten vicomte tröstade henne. De behöriga arrangemangerna blefvo träffade med den greflige soldaten, han inskrefs i kyrkoboken som fader — behöfver det väl tilläggas att den unge officern stod fadder; sick sina penningar och kom till på köpet med på ett godt kalas. Alla vid regementet följde det gifna exemplet. Vår soldat flög — UM——— — — —