Göteborgsposten – 14 juni 1865, sida 1

husarregemente d. 22. Högsta befälet föres af generalbefälhafvaren i 3:dje militärdistriktat C. H. Leuhusen, hvars stab kommer att utaf: major M. W. Hamilton, kapt. C. 0. Uutling, löjenanterna P. R. Hagström och C. P. W. Broman. Generalintendent: generalmajor G. Sandels. Intendenter: major B. Mörke och kapt. 2. Hall. Öfverfältläkare: d:r J. J. Engholm. Fältkamrerare och kassör: fältkamreraren C. N. Forsman. HEtter konungens ankomst komma samtliga trupperna att formeras på tvänne fördelningar, Upsala universitet. Till erhållande af hälften hvardera af Hwasserska resestipendium har medicinska fakulteten utnämnt med. kandidaterna F. W. Warfvinge och A. Helleday. Pastor Harbitz, president i norska stor tinget och ledamot af den i Stockholm f. församlade unionskomiten, har, enl. D. N., be. klagligen insjuknat så betänkligt att man hyser tarhågor för hans lif. Ett skeppsbrott. Såsom i denna tidning förut omnämnts förolyckades under den starka stormen i slutet af förra månaden norska skeppet Ocean vid refvet Storbonden utantör Lysekil. I norska tidn. Morgenbladet lemnas nu följande berättelse angående olyckan: Skeppet, ursprungligen amerikanskt, af 274 kommerslästers drägtighet och med en besättning af 16 man, var stadt på resa från Holland till Gefle och fördes af stormen mot svenska kusten. Fartyget var barlastadt, tillräckligt styft under segel, i hvarje hänseende fullkomligt sjödugllgt och försedt med 3 stora båtar och 2 räddningsbojar. Natten mellan d. 30 och 31 Maj styrde detsamma under stark vestlig storm, ström inåt land och mycket disig luft, med refvade wärsscgel och tre undersegel, rakt nordlig kurs. Det var omojligt att se den svenska kusten eller skären derutanför, hvarföre det antogs vara möjligt att med denna kurs klara land. Plötsligt fick man dock se land i lä på tre kabellängders afständ. Kl. var då halt 1 på natten. Man tillsatte då tvenne segel, refvad fock och storsegel, för att genom att pressa fartyget gå klar för land. Fartyget, som var mycket rankt, så att det med trälast alltid låg öfver på ena sidan, kunde med 3090 tons barlast bära denna segelmassa, men då man måste vända för att gå klar för land var det omöjligt att stagvända, hvarföre man måst lörsöka att kovända, oaktadt utrymmet dertill var mycket inskränkt. Då fartyget under denna manöver kom platt för vinden, fördes det, drifvet af storm, ström och förskräckliga störtsjöar, rakt mot land och törnade mot en klippa. Det var i en liten bugt, icke bredare än skeppets egen bredd och ännu kortare, med branta klippväggar om styroch babord och cn sluttande sida förut. Vattnet här var så djupt — det var nögvattenstid — att bogen låg tätt intill land, medan bogspröt och klyfvarbom pekade uppefter den sluttande fjellväggen förut. Denna var hal, slemmig och öfverspolades af brottsjöarne, så att skummet sprutade öfver holmen. Blott då sjön drog sig tillbaka, sågs den nakna klippan. Kaptenen hade kallat manskapet akterut innan pästotningen skedde, formodligen för den händelse att masterna skulle störta förut. Under förvirringen i det ögonblick stöten skedde lade ingen af de räddade märke till hvad som hände kaptenen eller manskapet. Hvad de hörde var blott att kaptenen sade att det var förbi och att de här skulle sluta sina dagar. En gammal man syntes gråta, hvilket äfven var fallet med de yngste af besättningen. Segel och allt förblef stående som det var. Om bogen krossades vid första stöten vet man ej, men sugvattnet förde fartyget ut igen flera famnar, för att vid nästa sjö åter törna emot. Några af manskapet sprungo fram till klyfvarbommen för att fira sig ned. Under vägen förut störtades de öfverända på däcket och kastades från ena sidan till den andra. Matrosen Christian Andersen, 17 år gammal, kom först ut på klyfvarbommen, från hvilken mastengalstaget (en ketting som löper under densamma) hängde ned sedan den förut sprungit. Han firade sig ned på kettingen, men i detsamma kom sugvattnet och förde honom ut flera famnar. En annan sjö kastade honom upp på berget, hvarest han, medan vattnet drog sig tillbaka, kraflade sig upp och fick fatt i en stor sten. Fartyget rörde sig ut och in vid hvar störtsjö i rakt läge mot holmen, och så länge det behöll denna ställning fanns der hopp om att flere kunde räddas bland dem, som kommo efter och samlade sig ut på bogsprötet. Den förste af dessa firade sig ned på samma stag och under sartygets våldsamma rörelser slungades han upp på bergsluttningen, hvarest hans olyckskamrat mottog honom i det han grep honom i skuldrorna. Nu skul le en annan fira sig ned, men knappt hade han kommit ned på staget under klysvarbommen. förrän sugvattnet förde fartyget långt ut och i samma nu kastades sartyget trärsösver sjön, sa att det nu låg med bredsidan mot vågorna. Frän detta ögonblick var de solyckligas öde afgjort. Fartyget stötte med föroch akterändarne mot de båda klippväggarne och i samma spsooblck våältrade en oerhörd störtsjö öfver fartyget. krossade detsamma och begralde allt i djupet. De råddade på holmen sågo sex eller sju man på Tande på holmen she sex Äah—