Göteborgsposten – 14 juni 1865, sida 1

Crillon och Mauvepin; den förre skulle i annat fall helt visst ha hindrat honom från att spela den förskräckliga tragedien i Blois. Oaktadt fem år äldre var Henrik III hvarken magrare eller sjukligare än fordom. Hans helsa syntes snarare vara förbättrad. Hans bror konung Carl IX:s läkare hade äfven blifvit hans; det var den gamle Miron, nu en gubbe om närmare sjutio år. Miron hade en gång sagt till konungen: — Ers majestät har en ganska god kroppskonstitution och kan lefva länge, om ej ers majestät drabbas af en våldsam död. — Tror ni jag skall kunna lefva tills jag blir sextio år, min gode Miron? frågade Henrik III. — Det kan mycket lätt hända, hade läkaren svarat. — Då återstå mig ännu tjugofem år af nöjen, sade konungen. Efter denna förutsägelse af läkaren hade rynkorna på konungens panna alltmera jemnats, och i samma mån ligan blef mägtig och de upproriskas parti tillväxte tyckte man sig hos monarken återfinna något af den fordna djerfheten och detta kalla mod som man beundrat hos den unge hjelten vid Jarnac och Moncontour. En dag kallade konungen herr dEpernon till sig: DEpernon andades efter mordet på hertigen af Guise betydligt lättare; han lät sina sporrar slamra och talade helt högt om att straffa parisarne, alldeles som om det blott varit fråga om att tukta ett halft dussin skolpojkar.