Göteborgsposten – 1 juni 1865, sida 1

kuriositetsgren bedrifves så stora falsarier som inom denna. I utlandet hafva konsthandlare uppdrifvit sabrikationen af autografer till en lönande handtering. Hos oss, här i hufvudstaden, finnes en artist, som i detta fall utvecklar stor skicklighet. Önskar man, så lemnar han genast en autograf af — kung Fjolner, af Ansgarius eller S:t Brita, på pergament eller på Klippans bästa papper, allt efter reqvirentens önskan. Grefve Lewenhaupts manuskriptoch autografsamling uppgår till 50,000 nummer. Af nästan mera specielt intresse är att grefliga Lewenhauptska familjen intill för några år sedan eger ett af de renaste stamträd som riddarhuset kan uppvisa; dess nuvarande egare skulle innehaft 69 ofläckade anor, om ej en Lewenhaupt gjort sig skyldig till den stora båtisen att ingå äktenskap med en fröken Cronhjelm, hvars fader hette Crumbige! och anställdes som hofskräddare hos drottning Kristina, hvilken upphöjde honom i adligt stånd, då han antog namnet Gronhjelm. Denna lilla omständighet har vållat en ohjelplig lucka i del rena Lewenhauptska stamträdet, så att anorna derigenom förlorat sin glans. På hela riddarhuset lärer ingen haft så många rena anor, som den senast aflidne excellencen grefve Gustaf Trolle-Bonde. På hans stamträd fanns nemligen intet ofrälse namn. Fördelen af att ega ett rent stamträd är icke så ringa som man i allmänhet föreställer sig. Om, hvilket ju icke är alldeles otänkbart, n. v. oxcellensen Trolle-Wachtmeisters son allider utan att ofterlomna någon son, så tillfalla Trolle-Wachtmeisterska fideikommisserna den förstnämndes syssling, en baron Köhler, hvilken förnärvarande är jernarbetare vid Bergsunds verkstad i närheten af hufvudstaden; men om han dör, så kommer hans son ej i åtnjutande at dessa fideikommisser, emedan dennes moder är ofrälse, hvarigenom fideikommissrätten för hans del och för hans ofterkommandes är förspild. Den snillrikaste bland våra biskopar — Thomander — står vid grafvens brädd. Mannen med IIerknleskroppen dukar under, icke för årens tyngd, utan för ett organiskt fel, som ingen läkare ännu lyckats bota. Det är klart att till ett så indrägtigt embete, som den Lundensiska biskopsstolen, finnas många mer och mindre öppna friare. Man talar om fyra. Biskop Bring i Linköping, biskop Sundberg i Karlstad och teologie professorn Flensburg i Lund. Den fjerdes namn dröjer jag att angifva. Intet biskopsval inträffar, som ej föregås af intriger eller kombinationer. Alla de tre ofvannämnda ha sitt parti och sina törespråkare. Biskop Bring har intet skäl att önska sig förflyttad från Linköping, af hvars stifts prestorskap han är omtyckt för sitt milda väsen och sin konservatism. För öfrigt är flyttningen frän Lund till Upsala längre än från Linköping till Upsala, der hans högvördighet sannolikt kommer att hamna som svenska kyrkans primas. Biskop Sundberg skulle mer an gerna företaga flyttningen till Lund. Karlstads stift ligger så aslägset från stora veriden, hvars nöjen doktor Sundberg visst icke försmär. Och professor Flensburg kan ej ha något emot att anlägga biskopskäpan. Hvar och en at dessa har sitt parti i Lunds stift. Brings är det talrikaste, dernäst Sundbergs, med hvilket Flensburgs i det närmaste är jomforligt. Men om nu Bring undanber sig att bli vald och om han derjemte använder sina bona afficia tör Sundberg? Ja, då får denne de flesta rösterna. Men man tror alls icke att Bring gör något för Sundberg, som för öfrigt af flertalet inom stiftet förmodas skola bli allt för herrsk lysten, hvartill han visst icke saknar både an lag och förmåga. Om nu Brings talrika vin ner skulle förmås att rösta på — t. ex. ecklesiastikministern hr Carlson och han derjemte får de röster, som äfven falla på Flensburg, så är det troligt att hv Carlson, uppförd på förslaget, alls icke skulle vara obenägen att utbyta portföljen mot kräcklan. Don förra är ganska besvärlig. 1 den hvilar åtskilliga oafgjorda mål af ytterst ömtålig beskaffenhet.