Göteborgsposten – 31 maj 1865, sida 2

Munken fortfor med ett uttryck af naiv förskräckelse i sin röst: — Men de himmelska andarne ha ju namn? — Somliga ... — Hvad är då ert? — Folkets röst, det är Guds röst, svarade Mauvepin. Men Gud och folket ha tröttnat vid att se lothringarne regera i Paris och borgrarne förtrycka det stackars folket under religionens förevänning. — Verkligen, sade Jacquot, ni tror det? — Gud är med konungen, fortfor rösten. — Ah! utbrast Jacquot i tviflande ton. — Och beviset derpå är att du erhöll ett svårt värjstygn i samma ögonbltek du, lydande förrädares råd, stod i begrepp att mörda honom. — Det är sannt, mumlade Jacquot. Nåväl! hvad fordrar ni af mig? — Att du säger sanningen. — Hvad vill det säga? Hvad menar ni med sanningen? — Dermed menar jag berättelsen om alla de underbara händelser som ha händt dig sedan den morgonen då du var i Saint-Cloud för att samla almosor. — Och då konungen lät piska mig, sade munken med bitterhet. — Konungen trodde sig ha skäl dertill ... — Vackra skäl i sanning! mumlade Jacquot, att låta piska en stackars munk! ( Forts.)