Göteborgsposten – 31 maj 1865, sida 2

Fran Utlandet. Schismen i Frankrike mellan kejsar Napoleon och hans kusin (ej brorson, såsom i gårdagens utlandsafdelning genom miss-skrifning inflöt), prins Napoleon, är en sak, väl värd att tänka på för den, som ej anser det närvarande nog, utan ätven vill kasta en blick in i framtiden. Hurudant skulle väl tillståndet bli i Frankrike, om kejsaren nu plötsligt dog? Kejsarinnan skulle fungera som regentinna, men hennes reaktionära, bigotta och Åspanska! politiska åskådningssätt är för väl kändt, att icke snart en stark opposition skulle uppresa sig emot ett regemente, der jesuiter och munkkåpor skulle vara tronens skötebarn. Och denna opposition skulle naturl. sälla sig omkring prins Napoleon, lika mycket för den förföljelse han genom kejsarinnan blifvit underkastad, som på grund af hans uttalade liberala demokratiska idåer. Den kejserliga familjens båda uppbärare skulle dermed stå i öppen strid med hvarandra, en strid i hvars grumliga vatten prester, bourboner, rojalister i allmänhet, ej skulle underlåta att fiska, så att möjligen gärdet skulle bli uppgifvet för en formiig revolution, hvari kanske den napoleonska dynastien skulle falla det första offret. Man kan ej undgå att i framtiden se en dylik tafla af förvirring och inre konflikter, om, hvilket allmänt anses troligt, kejsaren skulle aflida innan hans son uppnått myndig och tillräcklig ålder, för att kunna sjelf och med klokhet taga statsstyrelsens tyglar i hand. Man måste äfven innerligt beklaga kejsaren sjelf, som måste, jemväl han, skönja sjelf denna hotande framtid. Hans oemodanden och sträfvanden hafva varit värda ett bättre öde, ehuru hans blick måhända på senare tider blifvit mera skum. Den emot prinsen nu visade stränghet skall, vi befara det, ej bära den åsyftade frukten, snarare bittra galläpplen, som det kan bli den bonaparteeska dynastien surt att bita uti. Helt säkert är den sida af båda Napoleonernas ideal, Napoleon I, icke den bästa, hvilken förrådes i dessa rader, som han tillskref sin broder konung Ludvig af Holland, Napoleon III:s far: Glöm aldrig, att i den ställning, till hvilken ni kallats af mitt politiska system och mitt rikes intressen, eder första pligt gäller mig, eder andra Frankrike. Det är måhända med denna sentens för ögat, som kejsar Napoleon III nedskrifvit i sin tillrättavisning till prinsen dessa ord, hvilka ock skola bli famösa: Vi äro för små att mäta den förste Napoleons sanna historiska värde; men ett är klart, nemligen det, att han höll sträng tukt inom sin familj och sin regering, så att blott en enda vilja fick plats. Det var på skäret af denna enda viljas makt som Napoleon I:stes statsskepp led skeppsbrott, hvilket kunnat undvikas, om äfven andra viljor fått plats inom hans regering. Det tyckes således ej vara någon vishetsregel att så synnerligt hålla på. Det ser dock ut som en besynnerlig skickelse, att de nuvarande båda Napoleoner