Göteborgsposten – 31 maj 1865, sida 2

nas olika uttolkning och i konseqvens utdragna utläggning af idealet Napoleon 1:ste skall vara det verktyg, som gräfver svalget mellan de båda grenar af den napoleonska dynastien, hvilka bärare skola ha sig Frankrikes framtid ålagd. Det vill nästan synas, som skulle en högre makt i händelserna och historien foga så, att förgudningen af Napoleon I skulle komma att gräfva gropen för den andra napoleonska dynastien. Till denna förgudning gör kejsaren sig lika mycket skyldig som prinsen — och förgudningen gör dem till fiender, under det att den svarta cohorten kring kejsarinnans krinolin jublar och klappar i händerna af förtjusning; ty en schism inom dynastien gör utsig terna ljusare för rojalisterna med deras svit at verldsligt påfvedöme, hierarki m. m. Men torde man skäligen kunna fråga med Times: Hvarföre skulle medlemmarne af Frankrikes nuvarande kejsarefamilj påtvinga verlden nya panegyriker öfver den store grundläggaren af deras hus? Satte icke minnet af den förste Napoleon, understödt af Berangers visor och Ludvig Filips kortsynta bemödanden att ställa hjelten i oppositiou mot legitimiteten (bourbonerna) — satte det icke prins Ludvig Napoleon på presidentstolen, hvilken han så väl vetat att förvandla till en kejserlig tron? Har han under tretton år regerat med så ringa framgång, att den kejserliga dynastien ännu måste stödja sig på en öfverspänd panegyrik? Ar Napoleon III ännu icke någonting annat än sin farbrors brorson, och måste Frankrike för sitt lugn bero af den framgång, hvarmed kejsar Napoleon I:stes namn kan identifieras med framåtskridandets, frihetens och demokratiens sak? Napoleons namn har gjort så mycket för hans fawilj, att det icke är klokt att tvinga det göra tjenster, hvilka det ej kan lemna. Ar 1848 vid slutet af det stora folkupproret kunde hjeltens namn från sectionernas dagar visserligen vara allsmäktigt. Nu, då Frankrike söker kröna sin frihets byggnad, är det tid att anropa andra och mera tidsenliga minnen... Hvad var målet för Napoleons bana? En opartisk historia kan ej lemna mer än ett svar. Napoleon sjelf; han var på samma gång början och slutet af allt hvad han gjorde. För sin egen skull önskade han Europas enande, på det han skulle kunna bli ensam herre deröfver; till detta ändamål upphöjde han sina bröder på titulära troner, för att han skulle kunna lysa med den återstrålande glans, som sådana prunkande skapelser skulle utgjuta öfver honom. Hvarför förbrukade han tvenne generationer fransmän i oändliga krig, om icke derför att han var medveten om sina stora militära talanger och ej hade större glädje än att komma i tillfälle att visa dem? Och då lyckan vände sig emot honom, hvarför vägrade han då flera gånger att emottaga de mest frestande fredsvilkor, om icke derför att hans egoism icke kunde fördraga tanken på något nedstigande från sin makts zenith, utan hellre föredrog att uppoffra sista mannen i den nation, han offrat åt sig, än att medgifva, det han illa beräknat sina krafter eller misstagit sig i sina beräkningar? I samma anda af obegränsad egoism tvekade han icke att kasta åt sido den trogna deltagarinnan i hans forna lvcka och alliera sig med den österrikiska dynastien, sålunda kränkande sitt eget demokratiska ursprung och denna revolutions storverk, af hvilken han visste att förskaffa sig alla fördelarne och pålagga Frankrike allt eländet. Times anmärker vidare i afseende på de medel Napoleon använde för att mätta sin sjelfviskhet: Napoleon drog aldrig i betänkande att använda trolöshet. Sjelfva Polens delning måste i skändlighet stå efter de transaktioner, som invigde kriget i Spanien. Han gjorde ingenting för att återupprätta Italiens olyckor — ingenting för att hindra Sveriges sönderstyckning. Sådan var Napoleon för främmande länder. Hvad var han för Frankrike, som han hade att tacka för allt och med hvars blod den höga byggnaden af hans illa åtkomna makt var fastlimmad? Han gaf det en lageodex, ett verk af framstående jurister, hvartill en soldat kunde bidraga med föga mer än sitt namn. Han prydde det med offentliga arbeten, monumenterna af hans makt och ära. Affinansväsendet kände han ingenting. Vi underrättas af grefve Mollien om, att han ständigt sökte tvinga upp fonderna, och att han efterlemnat åt oss maximen, att det tillhör icke så mycket ett tullhus att upptaga umgälderna som att utestänga täflan af främmande varor. Han bragte ett herrligt land, för hvilket han hade allting att tacka, till den djupaste fattigdom och bedröfligaste utödning. Personlig och politisk frihet tillintetgjordes helt och hållet inom en nation, som ännu knappast vaknat upp från drömmen om att utbreda den öfver hela jorden. Pressen var icke blott fjättrad och undertryckt; den gjordes till ett skamligt verktyg för falskhet och vrängd framställning. Times slutar sin uppsats med den förklaring, att, fastän bladet ej är någon smickrare at det andra kejsardömet, det likväl sätter detta högre än det första. Det berättas från Paris, att den påflige nuntien derstädes blifvit så förbittrad öfver prinsens tal, att hr Drouyn de Lhuys, oaktadt Moniteurs tystnad dermed, ansett det nödigt, att tillställa franske gesandten i Rom en note, hvari prinsens tal officielt desavoueras. I Quartier Latin i Paris visar sig en harmfull ovilja mot Seineprefekten på grund af dennes beslut att låta borttaga en del af den vackra Luxembourgsträdgården och förvandla den till byggnadstomter. D. 24 d:s anlände i Algier kejsaren till Fort Napoleon, efter det han genomrest det bäst odlade samt mest pittoreska och storartade landskap, man kan tänka sig. Från Tizi-Uzu hade hela stora Kabyliens befolkning, som kommit ned på slätten från sina fäst