Göteborgsposten – 29 maj 1865, sida 1

Ingen menniska visade sig, men sucken förnyades. — Hvem är det? frågade Henrik ytterligare. I stället för sucken hördes nu en klagande stämma framtränga från djupet af alkoven. Denna stämma som ej hade något menskligt ljud sade: — Konung Henrik III, bed för de döda! Henrik kände håren resa sig på sitt hufvud. — Uvems röst är det jag hör? sade konungen gripen af fasa. — Det är rösten af Mauvepins ande, svarades. Konungen kände en kallsvett fukta sin panna. XXIV. var det ou dröm, eller var Mauvopin verkligen död och nu kommen för att förobrå honom härför? Henrik var för mycket vidskeplig för att ej antaga denna sista hypotes. — Mauvepin, Mauvepin, mumlade han, hvar är du då, min vän? — Jag är död, Sire. — Död! död! säger du? — Jag har blifvit dödad på Louvrens murar. — Och när då? min Gud! utbrast konungen med en röst ej mindre sorglig än den dödes. — För en timma sedan ... — Mauvepin, mumlade konungen, misstar du dig ej? — Nej, Sire.