Göteborgsposten – 29 maj 1865, sida 1

och det är förargligt . jag har haft orätt ... det skall göra mig till ovän med påfvon ... Konungen steg derpå ur bärstolen, hvarefter han begaf sig till sina rum, der han inneslöt sig med Joycuse. — Åt fanders med parisarne, Guiserna, hugenotterna och katolikerna! sade han. Jag är trött och vill sofva. Konungen lade sig och insomnade helt lugnt vid dånet från Louvrens kanoner samt sof sålunda flera timmar. Enkedrottningen hade anländt till Saint-Cloud och förgäfves försökt få inträda till konungen. Han hade nemligen innan han lagt sig förbjudit betjeningen att insläppa någon och detta förbud blef noggrannt iakttaget. När konungen åter öppnade ögonen var det natt och rummet försänkt i mörker. Han hoppade ur sin säng och gick att öppna ett fönster. Detta fönster vette ut åt Seinen. På andra sidan floden låg Boulognerskogen och bortom denna Paris. Kanondundret hade upphört. — Skulle Crillon ha bragt parisarne till förnuft? frågade Henrik III sig sjelf under det han svalkade sin feberheta panna i den friska nattluften ... eller skulle parisarne ha tagit Louvren? Vid denna sista tanke kände Henrik III en lätt förskräckelse. — Blott de icko ha dödat min stackars Mauvepin! mumlade han halfhögt ... Då konungen uttalat dessa ord blef han helt bestört öfver att höra någon sucka bakom honom. — Holla! är någon der! ropade konungen.