Göteborgsposten – 29 maj 1865, sida 1

Min svåger, som räknar sig till ära att vara protektionist, men dock köper alla sina behofsartiklar der de fås för bästa priset, utan afseende på om de äro af utländsk eller svensk tillverkning, som derjemte är så svensktsvensk, att han ej tål norrmännen och icke heller danskarne, och knappast någon annan nation heller — min svåger rynkade ögonbrynen, vid anblicken af de många norska fartygen, och utropade med en af dämpad vrede darrande stämma: Se der en af den olycksaliga föreningens olyckliga följder! Våra egna fartyg undanträgas i våra egna farvatten at dessa — — norrmän. Jo, det är uppbyggligt! ? Ute på terrassen, nära intill oss, satt en gammal hedersman, som länge fört fartyg för Tottie Arfvedson, men som nu slagit sig i ro i ett litet envåningshus långt bort på Tantogatan, hvilket han har inredt efter sitt eget hufvud. Till Mosebacke går han dagligen, så länge seglationen fortsar, för att åtminstone beskåda sina älsklingar. Kapten B. kan säkerligen upplysa — yttrade jag, vändande mig till honom — hvarföre den norska kofferdiflaggan utträngt den svenska i våra hamnar. Gubben blåste ut ett väldigt rökmoln ur sin stora sjöskumspipa och svarade långsamt: Jo, se herrarne, orsaken dertill är helt enkelt den, att norrmännen slagit under sig största delen af vår fraktfart och deri göra de förb— rätt, då vi sälja våra fartyg till dem och hellre befrakta dem än sjeltva bli redare. Hör du? — inföll min svåger och såg ond ut — Det är följden af den der föreningenJag förstår alls icke hvad föreningen har med den saken att göra, svarade kapt. B. Men det vet jag, att vi här lida brist på kapitaler, kanske än mera på företagsamhet, och allra mest på grundliga insigter i rederiväsendet. Norrmännen egna sig deråt med vida större kraft och ihärdighet än vi, och de gå för billigare frakter än våra egna tartyg. Deras sjötolk är förträffligt, nyktert och sparsamt. Det är ganska vanligt att äfven förmögna norrmän låta sina söner egna sig åt sjömanskapet, sätta dem på fartyg i hvilka de äro redare, pjunka ej med ungherrarne utan låta dem lära sig att arbeta och att grundligt sköta ett fartyg, hvilket våra redare alls icke förstå och aldrig låta sina söner inhemta på praktisk väg. Likaledes är det ganska vanz ligt att både kaptenen och besättningen ha del i fartyget, och derigenom låter det förklara sig, att ett så litet land som Norge med hvarje år kan öka sin handelsflotta, under det att vår beständigt minskas. Sällsynt är det att några norrmän i utländska hamnar rymma trån sitt fartyg, huru stor frestelsen än kan vara. Allt det der är godt och väl — invände min svåger — men om norrmännen icke tillätes att köpa våra fartyg — så upphjelptes vår sjöfart alldeles icke genom ett sädant förbud — inföll kapten B. — Åjag tror att en förändring i det svenska nationallynnet inträffat isynnerhet med hänsyn till sjolifvet, och denna förändring, om den visat sig, tror Jag härleda sig från både medelklassens och arbetsklassens stigande välmäga. Det bästa sjöfolket uppväxer i de torftigaste trakterna på vära kuster. Ju mera välmågan tilltager desto mindre benägen är man både att sjelf gå till sjös och skicka det käraste man har ut på sjön. Under tiden började en liflig rörelse i den vackra hotell-lokalen. Hr Wallman, den verksamme egaren af den vackra teatern, kom sjelf ut på terrassen med två väldiga flaggor, som upphissades, den svenska och norska. Hvad s—n nu? sporde min svåger med harm. JOl, svarade kapten B. småskrattande, Phvar två norrmän äro församlade d. 17 Maj, I fira de den dagen efter råd och lägenhet. Derföre är det som alla norska fartyg flagga så rikt der nere på strömmen, och derföre tillrustas här uppe en fest, i hvilken alla norr