Göteborgsposten – 23 maj 1865, sida 1

Crillon svor och väsnades, utropade att han aldrig skulle förlåta sig att ha begått en dylik blunder samt gjorde ett löfte att hvarken äta eller dricka förrän han reparerat densamma. Sedan hans vrede något lagt sig reste han sig upp i sängen och yttrade till Mauvepin: — När monarkien är i fara har Crillon ej tid att vara sjuk! — Men herr chevalier, sade Mauvepin, ni kan omöjligt ega tillräcklig styrka att stiga upp. — Det måste ske! svarade Crillon. Med dessa ord steg han ur sängen. — Så der ja! sade han, nu återstår blott att kläda mig, sedan skall jag försvara Louvren så länge jag kan andas! Crillon klädde sig men kunde ej återhålla en och annan grimas som smärtan aftvingade honom. Stödd på Mauvepins arm steg han ned på Louvrens borggård. Schweitzarne voro der i full rörelse och väntade blott på ordres för att öppna portarne och göra ett utfall på folkmassan. Men Crillon lugnade dem. — Sakta! mina barn, sade han, utfall är blott yttersta medlet för förtviflade och på lifsmedel utblottade garnisoner. Vi äro, Gud vare tack! ännu ej bragta till hungersnöd, ty ännu finnes det tillräckligt både att äta och dricka i Louvren. Jag kan tillochmed försäkra er att konungen har förträffligt vin och vi kunna dricka deraf så mycket vi vilja. Men hvar är herr d Epernon? — Här, svarade befälhafvaren för schwaitzarne som