Göteborgsposten – 23 maj 1865, sida 1

WwW. — — ——— londonerprotokollet skulle veta att och försvara och upprätthålla detsamma. Det finnes nemligen intet annat skäl att förklara detta fördrags tillkomst, än genom antagande af att de makter, som undertecknat detsamma, utgått från den förutsättning, att danska monarkien i sin helhet var nödvändig för jemnvigtens bibehållande i Europa, att Europas högsta allmänna intressen på det mest befallande sätt fordrade, att denna monarki i sin helhet upprätthölls, och då dessa makter otvifvelaktigt voro i besittning af medlen att genomföra hvad som så befallande framställt sig för dem som det rätta och för hvilket de genom sina underskrifter på det bestämdaste uttalat sig, kunna man knappast tvifla om, att ett tillräckligt försvar skulle från dem utgå till det betryckta Danmarks försvar. Detta kunde utrikesstyrelsen för den skandinaviska halfön ännu vara berättigad att antaga och kunde just derigenom afhällas från, att låta halföns riken uppträda aktivt vid Danmarks sida, emedan den måste befara, att den måhända på detta sätt skulle förhindra, att en hjelp, vida tillräckligare än dess egen, blef detta land till del från andra håll. Några sidor längre fram i broschyren återkallar förf. detta räsonnement, sägande om grefve Manderström: Han, som så ofta och ännu helt nyligen och det med så stark betoning talat om den solidaritet i intressen, som sammanknöt de trenne skandinaviska rikena till gemensamt försvar, då truktan uppstod om ett angrepp från tysk sida på de danska landsdelarne norr om Eidern, antager plötsligt en annan ton och framstammar, just med denna utsigt för ögonen, ganska skyggrädda ord såsom: ÅEnsam skulle Sverige ej kunna värna om Danmark; Sverige måste först och främst fästa afseende vid sina egna intressen etc. — Det är nu satt utom allt tvifvel, att orsaken, hvarför vestmakterna icke inskredo med vapen i hand till förmån för Danmark, icke bör sökas hos England (?), utan hos Frankrike, det har blifvit upplyst, att redan i Januari, då de tyska stormakternas fientliga afsigter mot Danmark ej längre kunde betviflas, uppmaning utgått från England till Frankrike om att med väpnad makt gemensamt hindra utförandet af dessa afsigter; men att uppmaningen blef af Frankrike tillbakavisad. Att detta faktum genast kom till grefve Manderströms kunskap, kan anses för säkert, det förhållande, hvari de förenade rikenas utrikesstyrelse jnst stod till de tvenne vestmakterna kan sätta detta utom tvifvel. Grefve Manderström måste således redan i Januari veta, att Danmark under det angrepp från de tyska stormakternas sida, hvarmed det just på det allvarsammaste hotades, icke skulle erhålla något understöd af vestmakterna i förening. Att England ej skulle ensamt uppträda som Danmarks försvarare, måste grefve Russells hela hållning som ledande statsman hafva lärt honom inse. Från Ryssland var, enligt alla antydningar, ej det ringaste bistånd att vänta. Han måste således veta, att Danmark, om ej de förenade rikena på halfön skyndade det till hjelp, skulle komma att stå helt allena i den förestående kampen. Och likväl göres ännu icke i dessa riken det ringaste steg till att kunna lemna denna hjelp; der visar sig ännu icke något tydligt spår af någon förberedelse härtill! Förf. antager, att om vi redan i början at Februari hatt våra 20,000 man vid Dannevirke, skulle sakerna fått ett helt annat utseende. Ett längre försvar af denna ställning skulle gjorts möjligt, vår öfverlägsenhet till sjös skulle utvecklats, England formåtts att åter uppträda hotande, så att de tyska stormakterna måst göra halt och gerna ingått på en fred med basis: Danmark till Eidern. Och på grund af denna åsigt beklagar nu törf. att haltöns krigare icke vid Dannevirke kämpade vid sina danska bröders sida. Atven på ett annat ställe gör förf. sig skyldig till motsägelser, hvilka alltid äro sarliga uti politiska broschyrer, der det gäller att genom bevisningens logiska skärpa och klarhet öfvertyga och binda äfven olika tänkande vid förs:s åskådningssätt. Efter att hafva framhållit den tyska försmaken hos det nuvarande danska konungahuset, samt hånat danske kronprinsen, hvilken under sista kriget lärde sig lukta krutruk under general Baglrnds minnesvärda, wagikomiska reträtt i Jylland, medan tyska prinsar utmärkte sig i fiendens armåer, framhåller fört. som särdeles behjertansvärdt för skandinaviska politici att arbeta för åstadkommande af dynastisk enhet mellan de båda skandinaviska regentsamiljerna. Då en sådan enhet närmast skulle vara möjlig endast genom suc