Göteborgsposten – 18 maj 1865, sida 2

xissel. I blind ifver voro de endast redskap ör tyska intriger och under det de fordrade jelfständighet under sin laglige hertig, auzustenborgaren, sträfvade de i sjelfva verket ndast efter att i Preussens intresse ge detta inledning att blanda sig i deras förhållande ill Danmark. Då Fredrik VII dog, kom genast augustenborgaren inrusande i hertigdömena, emottagen af hurrande agitatorer och lånande lebe hoch! för den verklige Herzog Friedrich VIIL von Schleswig-Holstein. Man lät agitatorerna hållas och Preussen begagnade emellertid tillfället att påföra Danmark krig, för att tillroffa sig en god krigshamn vid Östersjön, följdt af Österrike, som å sin sida leddes antingen af afundsjuka eller handlade efter förut uppgjord ötverenskommelse med Preussen. Åugustenborgaren tillsatte en egen regering och lät hylla sig i Städten, Flechen und Orten, utan att man lade nägot hinder i vägen för honom. Kriget tog snart slut; öfvermakten besegrade den svagare, till hvars hjelp ingen kom. Nu erbjöd Preussen augustenborgaren en regents plats i hertigdömena, men under så inskränkande vilkor, att han i sjelfva verket endast skulle bli ett slags ståthållare under Preussen. IIan afslog anbudet, det vackraste draget i denne äfventyrares hela historia. Från denna stund blef förfarandet mot honom af en annan natur. Preussiska regeringen har under alla förhandlingar efter kriget städse betonat, att det skulle göra arfsföljdsfrågan i hertigdömena beroende af sina kronjuristers uttalande i ämnet, men äfven att det skulle strängt genomdrifva uttalandets innehåll. Detta måste således i denna fråga vara af särskild betydelse; och föreligger detsamma nu ändtligen. Så telegraferas nu åtminstone från Berlin, att i det betänkande, som ordf. för de preussiska kronjuristerna, Heffter, affattat i den slesvigholsteinska arfsfrågan, mot augustenborgarens arfsrätt framhålles, att arfprins Friedrich år 1851 veterligen samtyckte till det arrangement, enl. hvilket den augustenborgska familjen afstod från sina rättigheter mot erhållande från danska kronan af en viss summa penningar, hvilken begagnades till grundläggandet af ett familjefideikomiss. Hans rätt till arfsföljden är således upphäfd. På grund häraf var den danska tronföljdslagen med rätta beståndande i hertigdömena, och således äfven konung Christian IX berättigad att vid fredsslutet afträda hertigdömena, på grund af trontöljdslagen, till de tyska stormakterna, hvadan Preussen bör anse denna afträdelse som grund: valen för det i hertigdömena nu rådande rättstillståndet. — Detta vill med andra ord säga, alt Preussen ej längre erkänner augustenborgarens arfsrätt, och detta i strid mot tyska förbundets uppfattning. Genom augustenborgaren blef kriget möjligt, men när citronen är utkramad, kastar man bort den. .::: n—