Göteborgsposten – 18 maj 1865, sida 1

En kula återstudsade stengolf. — De känna mig, sade Henrik, frukta ingenting Vid belägringen af Cahors var kulregnet ännu tätare än nu. Konungens af Navarra lugn gjorde sin verkan på Malican. Hans gamla gascogniska blod började tala och öfverröstade borgarens försigtiga stämma. Han ryckte ned en gammal bössa från vägen och satte ett par pistoler i sin gördel. — Hvart ämnar du dig? frågade Henrik. — Jag går att strida. — Mot hvem? Denna fråga förbryllade Malican. Han stannade obeslutsam. — Vill du gå och belägra Louvren, du också? verkligen mot värdshusets — Oh! nej ... — Vill du då försvara den? — Ja. — Härtill fordras olyckligtvis att kunna komma dit, och det skall svårligen lyckas dig, tillade Henrik; om du nödvändigt vill gå härifrån så kom med mig. — Hvart vill ni föra mig? — Till ett ställe der det ej regnar så många kulor .. . Jag kommer nu ihåg att jag hade ett rendez-vous i dag på morgonen. — och ni tänker ...? — Jag tänker att det är förtjusande att ömt trycka en älskad qvinnas hand, under det man strider utanför.